Tisdag kväll. Lucia! Trots att det är mindre än två veckor till jul så är det i hällande regn jag tar mig hem från Produktionsstyrelsens möte i Upplands Väsby. Stationseken lyser i mörkret (se bilden).
Återigen har vi i en pausdiskussion över blockgränserna konstaterat att det tycks vara väldigt få av medborgarna och skattebetalarna som förstår vilken betydelse och vilken roll produktionsstyrelsen har. I en kommun där man infört "kundval" så är det produktionsstyrelsen som ansvarar för utförandet av välfärden (vård, skola, omsorg), åtminstone den som fortfarande sker i kommunal regi. Friskolan eller det privata företaget som bedriver äldreomsorg kan vi inte styra över på något sätt. Det gör någon annan, eller?
Den hetaste punkten på vårt möte är utan tvekan det nya systemet för lokalhyra som kommunen inför från år 2012. Tjänstemän och -kvinnor från "kundvalskontoret" (!) förklarar att vi pga Lagen om valfrihet är skyldiga att införa "marknadsmässiga" eller "affärsmässiga" hyror för alla skolor eftersom kommunen inte får gynna de egna verksamheterna jämfört med de privata företag som har kommit in på arenan.
När jag hör kommunanställda röra sig med dessa begrepp, "kunder", "marknadsmässig", "affärsmässig", "konkurrens", "anbud", "upphandling", så blir jag fundersam.
Rektorerna i Upplands Väsbys kommunala skolor skulle behöva lägga all vaken tid på att förbättra skolresultaten som tyvärr ligger i regional eller t o m nationell strykklass. Istället måste nu flera av dem oroa sig för hur de ska få ekonomin att gå ihop nästa år, när de tvingas betala hög lokalhyra för entréhallar och långa korridorer trots att dessa inte kan användas för direkt undervisning.
Jag inser att det kanske är för att öka tydligheten i denna galenskap som vi just denna afton har styrelsemöte i Runbyskolans stora, fina - men dyra! - entréhall.
Men majoriteten i Väsby är ju borgerlig!? Moderaterna har ju hela kommunen i sin hand, precis som i länet, precis som i landet. Ändå har vår moderata, och måste jag erkänna, duktiga och kloka ordförande, lagt mötet i Runbyskolans entréhall just denna kväll. Är det medvetet?
På en direkt fråga från mig, om det är meningen att rektor ska bomma igen flera klassrum och istället hålla lektioner i denna hall, eller kanske istället försöka hyra ut detta utrymme som mässhall till något företag, så svarar tjänstemannen vagt att "man måste tänka kreativt..."
Senare på kvällen, regnblöt framför tionyheterna, så matas jag med regionala nyheter där Stockholm Stads moderata äldreborgarråd kommenterar uppskattande att Caremas ägare, riskkapitalbolagen, ska börja betala skatt i Sverige (!).
"Jo, det är bra att dessa företag betalar skatt i Sverige. Något annat är ju inte acceptabelt."
Något senare är samma äldreborgarråd i bild igen, nu kommenterande ett annat företags kritiserade sätt att bedriva äldreomsorg (Attendo?).
"Jo, det kan man ju förstå att anhöriga inte vill ha sina gamla föräldrar på äldreboenden där sådana brister avslöjats. Det är ju inte acceptabelt. Därför tar vi över vården."
Jag undrar stilla hur mycket detta kostar i upphandlingar, kontrollsystem, brutna avtal, akut övertagande av verksamheten, personalomsättning? Utöver de boendes lidande förstås...
Något senare ett inslag om en gymnasieskola i Stockholm, Tensta gymnasium, eller Tensta Ross som den heter numera. Detta efter att sedan 8 år ha drivits som en "konceptskola" där man köpt koncept, datorer och konsulttjänster för miljontals kronor - istället för att satsa dessa pengar på bra lärare?
Efter 8 år (och minst 40 miljoner kr?) konstaterar stadens gymnasiedirektör att "det har varit en bra satsning" - trots att skolan varken har förbättrat resultaten eller ökat elevantalet.
Denna satsning, "Ross", tycks ha varit ett dyrt sätt att försöka locka elever i det fria skolvalet som vi har numera. Eleverna är "kunder" och ska lockas till skolor. Vad kan man locka med? Dela ut datorer eller läsplattor? Extra mycket självstudier (=håltimmar)? Dataspel på lektionstid? Exceptionellt höga betyg (=betygsinflation)?
Jag kommer att tänka på Frihet (Freedom), boken skriven av Jonathan Franzen som jag kommenterat här på bloggen tidigare. Är det konsekvenser av överdriven frihet vi ser? Vi ska alla förvandlas till kunder, till välfärdskonsumenter? Redan från förskoleåldern ska vi lockas hit eller dit, fram och tillbaks? Vi ska ha full valfrihet? Om något inte fungerar och går i konkurs så är det bara för oss att byta till en bättre skola, ett bättre äldreboende, en bättre vårdcentral? Eller? Är det så lätt för alla? Är det ett effektivt nyttjande av våra skattemedel? Bidrar det till att utveckla svensk välfärd?
Jag känner mig lite yr, förvirrad, lätt illamående. Vart är vi på väg egentligen? Man vill ju inte vara en bakåtsträvare. Och den fullständiga valfrihetens skrud är ju så vackert beskriven, den tycks glimra i guld. Men en obehaglig fundering gnager mer och mer: Tänk om kejsaren visar sig vara komplett naken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar