Damvagnar i tunnelbanan?

Nu är jag på hemväg från Kuala Lumpur. Igår tog jag en tur till ett fantastiskt parkområde i utkanten av stadskärnan. Jag valde att testa kollektivtrafiken och tog tåget dit. Först monorail, sedan byte till pendeltåg. Det senare var kraftigt försenat. Skönt, det verkar vara ett globalt problem.

När jag satt där på en bänk på perrongen så upptäckte jag ett meddelande intill perrongkanten.

När jag tittade närmare så såg jag att det stod:

Waiting area for ladies only

Oj! Jag sneglade lite på kvinnan som satt intill mig på bänken, men hon verkade inte bekymra sig.
Hur gör jag när tåget kommer? Kan jag gå in här, eller måste jag springa bort till en annan vagn!?

Just då kom ett tåg in till perrongen mittemot och det blev ännu tydligare att det gällde att kliva in i rätt vagn.

Det kan höra till saken att Malaysia har islam som stadsreligion även om hälften av befolkningen inte är muslimer, men det kan också finnas andra bidragande orsaker.
Hursomhelst så känns det inte som ett koncept för Stockholms kollektivtrafik. Eller?

Som en aptitretare lägger jag in någon bild från den underbara trädgården också.
Om någon är duktig på blomsternamn så får ni gärna kommentera.

Det kommer nog fler i ett senare inlägg.

Karolina i Kuala Lumpur

Konferensen jag varit på är Ottawa Conference som förvisso startade i Ottawa i Kanada, därav namnet, men som huvudsakligen roterar till olika städer och kontinenter. Nu var det för första gången dags för Asien och då stod Kuala Lumpur för värdskapet.
Kuala Lumpur, huvudstad i Malaysia är en fascinerande stad med sitt myller av folk av lite olika härkomst (malaysier, kineser, indier m fl), trafiken, smogen, men också kollektivtrafik av högtstående slag. Bokstavligt talat eftersom "monorailen" svischar fram ovanför bilarna. Malaysia har uttalat visionen att räknas som ett utvecklat land 2020. Det är inte lång tid dit och det är möjligt att de inte riktigt hinner, men det är ingen tvekan om att detta är ett land som kan åstadkomma fantastiska saker. Bland annat några av världens högsta torn. På bilden syns världens högsta tvillingtorn, Petronas Twin Towers.

Vad har Karolina med detta att göra då?
Jo, Karolina heter ju Karolinska Universitetssjukhusets personaltidning som jag hade med mig som en del av reselektyren. Bland annat så skriver sjukhusdirektör Birgir Jakobsson att arbetet med verksamhetsinnehållet i Nya Karolinska går jättebra. Det blir intressant att se vad som faller ut, tycker jag.
Birgir skriver också att han inte gillar bötesivern i landstinget. System som bygger på bestraffningar är fel väg att gå. Som exempel nämner han vårdgarantin för nybesök som är 30 dagar. Ibland har den tiden redan passerat innan remissen nått sjukhuset. Men sjukhuset får betala böter i alla fall!?
Jag kan inte annat än hålla med om den kritiken.

Varmt, fuktigt - och genusaspekter

Jag tänkte hålla den nyfikne på halster lite till. Det är varmt och fuktigt där jag är just nu och staden har ett par berömda torn. Kanske inte i första hand det som ses på bilden.
Den internationella konferensen jag deltar i handlar om utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal, med särskilt fokus på examination i olika former. Eftersom det brukar vara examinationen som driver och styr lärandet hos studenten så är den naturligtvis av största betydelse. Ju bättre studenten lär, desto bättre för patienten.

Idag var jag på föreläsningar om Virtuella Patienter,dvs "låtsas-patienter" i en dator där t ex den blivande läkaren eller sjuksköterskan kan träna sig i att ställa rätt frågor och beställa rätt prover och undersökningar - utan att riskera hälsan på en riktig patient. Ett annat pedagogiskt verktyg är s.k. Standardiserade Patienter där det är riktiga, levande människor som spelar patienter med olika sjukdomar och egenskaper.

Dagen avslutades med två keynote speakers och då slogs jag av genusaspekten i detta läkardominerade sammanhang: Av 6 keynote speakers på 3 dagar så var bara en kvinna. Och de introduceras av - män. Ganska dåligt tycker jag!

Men annars så har konferensen varit intressant, lärorik och givande.

Lagarbete och patientliv

För närvarande är jag på internationell konferens om utbildning inom medicin och vård. Sist idag var jag på ett seminarium om interprofessionellt lärande (Interprofessional Education, IPE) där ett par kollegor från Karolinska Institutet medverkade. Med viss stolthet konstaterar jag att Sverige nämns med respekt från övriga länder när det gäller införande av IPE i vårdutbildningarna (pionjärerna finns i Linköping). Men det finns mycket kvar att göra även i Sverige. Svårast tycks det vara att få med läkarstudenterna i denna typ av samarbete - men det är knappast studenternas fel.

Hursomhelst så är det viktigt - faktiskt livsviktigt - att våra sjuksköterskor, läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, biomedicinska analytiker (m fl!) blir ännu bättre på att kommunicera med varandra och förstå betydelsen av de andra professionernas funktion och betydelse inom hälso- och sjukvården.

Idag skadas eller dör tusentals patienter varje år på grund av misstag som i många fall kunde ha undvikits om vårdpersonalen var bättre på lagarbete. För att övertyga "IPE-motståndarna" behöver vi tydligare bevis för att IPE räddar liv. Kanske har du som läser detta några tips om sådan bevis? Kommentera gärna!

Maskrosbarnen behöver hjälp

I tidigare blogginlägg har jag skrivit om Maskrosbarnen. Nu har jag fått ett brev som jag gärna sprider.
Jag har inte hunnit kolla vilken typ av hjälp de behöver, men med tanke på att jag - lite grann - har tummen mitt i handen, så får det kanske bli annan typ av bidrag.
Nåväl, brevet lyder som följer:

Hej
Vi på Maskrosbarn behöver din hjälp! I vackraste Hälsingland finns vår lägergård som i sommar väntas besökas av cirka 90 ungdomar. Vi gör nu allt för att ungdomarna som lever med föräldrar som missbrukar eller är psykiskt sjuka ska kunna fortsätta spendera sina somrar på lägergården som de kallar för sitt andra hem.
Dessvärre har lägergården sett bättre dagar och genomförs inte en omfattande renovering nu under våren 2012 så kommer vi inte kunna ha något läger i sommar.

Därför behöver vi nu din hjälp! Privatperson som företag. Filmen ger en liten överblick över situationen, men vill du veta exakt hur just du kan hjälpa till; kontakta projektledaren Sanna på sanna@maskrosbarn.org

http://www.youtube.com/watch?v=At7cpXTXON8

P.S Vår organisation finns nu också på Facebook så gå gärna in och gilla vår sida

Önskar dig en fortsatt härlig dag i vårsolen.

Björklund enögd i LifeGene-frågan?

Häromdagen kommenterade jag bekymrat forskningsminister Jan Björklunds (FP) presskonferens där han förklarade att "regeringen ger klartecken för LifeGene". Jag stöder grundtanken med detta stora och betydelsefulla forskningsprojekt men menar samtidigt att det sannolikt var rätt av Datainspektionen att dra i handbromsen eftersom projektet inte fullt ut följde lagstiftningen. Jan Björklund har i sina uttalanden gett en bild av att han inte förstår (eller struntar i?) komplexiteten i problemet. Lagstiftningen syftar till att skydda patienten/donatorn/försöksobjektet genom att samtycke ska ges till väl definierad användning av blod- eller vävnadsprover, enkätsvar mm. Det ska inte vara möjligt att använda patientens provmaterial eller enkätsvar i andra, nya syften utan att på nytt inhämta samtycke. Det är här lagstiftningen krockar med LifeGene-idén där man inte tillräckligt väl kunnat definiera hur prover och patientinformation ska användas på sikt.

Dagens Nyheter tar idag upp i huvudledaren Mål utan debatt om medel problemet att forskningsministern ger intryck av att närmast vilja runda lagstiftningen eftersom han tycks mena att Datainspektionen satt sig på tvären. Följaktligen har han satt juristerna på att ta fram en snabblösning. DN delar uppenbarligen min farhåga att Jan Björklund och regeringen riskerar att ta alltför lätt på dessa mycket svåra integritetsavvägningar. Då kan det lätt bli fel, vilket riskerar att drabba LifeGene på nytt. Det gagnar ingen.

Frostig söndagspromenad och Newsmilldebatt

Efter den vackra lördagen så var det återigen lite av en besvikelse att vakna upp till en grå, frostig söndag. Men det var ju faktiskt ganska vackert, speciellt när solen lyckades bryta igenom molnen igen. Vårkänningen återvände och fåglarna kvittrade. I det läget var det lätt att lämna datorns tangentbord för en promenad vid sjön Fysingen. Som synes av bildbevis så glittrade rimfrosten i det flödande solskenet.

Igår skrev jag ett långt inlägg om regeringens Välfärdsutvecklingsråd. Eftersom texten blev ganska omfattande, och jag tyckte budskapet var värt att sprida, så skickade jag en reviderad version till Newsmill som kl 1 imorse (!) meddelade att det var publicerat. Till min förvåning så har mitt inlägg haft mer än 500 besök redan första dygnet, och flera har kommenterat.

Ny kommission för jämlik vård leds av Ilija Batljan

När jag med anledning av föregående blogginlägg om kliniska prövningar besökte LIF.s hemsida så såg jag en intressant nyhet. LIF har nyligen inrättat en kommission för jämlik vård som ska presentera slutsatser och förslag redan sommaren 2012. Kommissionen leds av f.d. landstingsrådet Ilija Batljan (S). Tillsammans med andra tunga namn i denna kommission har han fått i uppgift att "oberoende utreda, analysera och initiera debatt kring hur vi ska få en jämlik tillgång till vård och omsorg av bästa möjliga kvalitet.
Eftersom frågan om jämlik vård ligger mig varmt om hjärtat så ser jag med spänning fram emot vad kommissionen kommer fram till. Om man vill vara lite kritisk så kan man ju fråga sig vilket intresse läkemedelsföretagen har av att studera jämlik vård i ett bredare perspektiv - utöver rent PR-syfte?
Eller så kommer man begränsa sig till att titta på jämlikhet ur ett renodlat behandlingsperspektiv, även om det inte förefaller så av beskrivningen.
Nåväl, jag konstaterar att detta är en diger uppgift för kommissionens ledamöter att, vid sidan av ordinarie jobb och andra uppdrag, klara av på endast ett halvår...

Kliniska prövningar i Sverige eller i Indien - Spelar det roll?

I landstingets forskningsberedning återkommer vi regelbundet till problemet att antalet kliniska prövningar av nya läkemedel och behandlingsmetoder minskar successivt. Detta är inte ett regionalt problem utan ett nationellt. I tidningen Biotech Sweden nr 2-2012 beskrivs i senaste numret hur Pfizers svenska gren tycks gå mot trenden (artikeln tycks inte finnas på nätet ännu).
Genom en medveten strategi så fick man moderbolaget att lägga fler kliniska prövningar i Sverige. Strategin gick ut på att åtgärda ett par svagheter:
1. Sverige fanns knappt på kartan när den globala delen av företaget skulle förlägga prövningar. Lösningen var att skapa bättre kontakter med de centrala nyckelpersoner som fördelar prövningar och etablera tydliga kontaktpersoner i Sverige. På så sätt blev det lättare att förstå de krav och önskemål som ligger till grund för val av prövningsland.
2. Tiden för att komma igång med en prövning var alldeles för lång i Sverige, flera månader. Lösningen blev att gå från en enda prövningsledare till att fördela ansvaret på flera personer som parallellt kunde jobba med specifika delar i processen. Detta bidrog bl a till att ansökningsskrivandet snabbades upp. Parallellt med detta jobbar en särskild grupp med att hitta lämpliga prövare i sjukvården. Den genomsnittliga uppstartfasen har minskat från 148 dagar till 80 dagar och kontakten med prövare har blivit både enklare och mer personlig.

Nu är det inte säkert att ovanstående strategi är lika bra för alla läkemedelsföretag. och det finns naturligtvis andra hämmande faktorer också. Men det är ändå en liten ljusglimt i den annars närmast nattsvarta bild som brukar beskrivas.

När jag (förgäves) letade efter ovanstående artikel på internet så snubblade jag istället över en intressant C-uppsats från Luleå Tekniska Universitet:
Lokalisering av kliniska prövningar. Faktorer som driver etableringar i Indien och Kina

Uppsatsen är från 2007 men känns fullt aktuell även idag, inte minst med tanke på de långa ledtider det ändå rör sig om när ett nytt läkemedel utvecklas till färdig produkt.
I uppsatsen beskrivs bl a faktorer som talar för respektive emot lokalisering av kliniska prövningar i Sverige.

Faktorer för är t ex att det svenska Läkemedelsverket har gott internationellt renommé vilket kan underlätta senare godkännanden av ett läkemedel i andra länder. Sverige har även ett gott rykte och en lång tradition av prövningar vilket i kombination med ett välutvecklat hälso- och sjukvårdssystem normalt sett ger goda förutsättningar. Sverige förknippas med hög etik och att det är lätt att kontrollera kliniska prövningar. Något som jag tycker man missat lite i uppsatsen är folkbokföring och kvalitetsregister, kanske i kombination med biobanksystem som kan ge närmast unika möjligheter till långsiktiga studier, framåt såväl som retrospektivt.

Faktorer mot prövningar i Sverige är naturligtvis kostnader. Det är dyrt med prövningar i Sverige. Dessutom är det svårt att rekrytera patienter, bl a på grund av att de inte är beroende av att delta i prövningar för att få sjukvård.
"En starkt bidragande orsak till svårigheterna att rekrytera patienter är resursbristerna i det svenska sjukvårdssystemet som har lett till att läkarna knappt har tid att utföra sitt vanliga jobb."
Tidsbristen innebär att läkare inte kan fullfölja sina åtaganden i prövningar trots att läkemedelsföretaget står för kostnaderna. Tidsbristen gör också att det tar längre tid för läkemedelsföretaget att hitta motiverade läkare som kan delta i studien.
Detta är baksidan av medaljen när det gäller den långt drivna effektiviteten vi har inom sjukvården idag.
Som jag brukar uttrycka det: Det finns ingen luft i systemet idag! Därigenom riskerar både forskning, utveckling och utbildning (FoUU) att halka efter på ett oroväckande sätt vilket i förlängningen försämrar hälso- och sjukvården.

I uppsatsen beskrivs även faktorer för och emot prövningar i Indien och Kina. Som avslutning i detta blogginlägg kan jag ju ställa den närmast retoriska frågan om det ur ett globalt perspektiv är ett självändamål att kliniska prövningar görs i Sverige?

Information om hur kliniska prövningar går till hittas hos Läkemedelsverket och hos Läkemedelsindustriföreningen LIF.

Om Attendo och Guldgruvan i hälso- och sjukvården

Idag kan man i Dagens Nyheter läsa att Vårdaffären ger guldregn över ägarna. Det handlar om kritiserade Attendo som kan komma att säljas för sju miljarder kronor. VD Henrik Borelius som har en stor aktiepost i bolaget kan i och med det tjäna minst en halv miljard. Detta utöver den skattefinansierade lönen, enligt uppgift ca 5 miljoner kronor per år.

Missförstå mig rätt; ett företag måste ha all rätt att sätta lämplig lön för sin personal, inklusive VD. Det ligger också i entreprenörskapets grundprincip att företaget måste gå med vinst, annars går det i konkurs. Dessutom, när företaget, som i Attendos fall, ägs av riskkapitalbolag så är det naturligtvis största möjliga avkastning som gäller. Allt annat vore konstigt.

Jag är inte emot företagande, tvärtom! Utan företag stannar Sverige. Men jag har svårt att förstå varför sjuka patienter, äldre dementa och skolbarn ska omvandlas till kunder eller produkter på en marknad.
Jag anser därför att det är principiellt fel att enorma summor av våra gemensamma skattemedel ska forsa in på en välfärdsmarknad för att sedan uppslukas i form av feta VD-löner, överdrivna interna låneräntor och aktieutdelningar. (Till saken hör också att vi fortfarande efter decennier av konkurrensutsättning saknar bevis för att välfärden faktiskt blir bättre. Snarare hopas tecknen på det motsatta...)

I DN-artikeln påtalas att Henrik Borelius sitter på dubbla stolar eftersom han samtidigt är "regeringens rådgivare i frågor om hur kvaliteten i välfärden ska utvecklas", detta uppmärksammat av Expressen tidigare i veckan:
Miljardvinst på skandalbolag påverkar inte Borelius roll som regeringsexpert

I Expressen anges att Välfärdsutvecklingsrådet skapades på initiativ av dåvarande näringsminister Maud Olofsson, C, för att ge regeringen "stöd i frågor som rör kvaliteten inom och utvecklingen av välfärden inom vård- och omsorgssektorn".

Jag vill påstå att detta inte är riktigt sant. Man kan ju t ex fråga sig varför en näringsminister skulle inrätta ett råd för att utveckla kvaliteten i välfärden? Det borde ju vara en uppgift i första hand för socialministern.

Mycket riktigt så ser också uppdraget för detta råd ut på ett helt annat sätt:

Uppdragsbeskrivning till regeringens Välfärdsutvecklingsråd

Välfärdsutvecklingsrådet ska bidra med kunskap och erfarenheter till regeringen om vad som kan förbättra förutsättningarna för valfrihet, mångfald och tillgänglighet genom ökat entreprenörskap och innovativt företagande inom hälso- och sjukvård, handikapp och äldreomsorg samt apoteksmarknaden samt hushållstjänster.

Det handlar alltså inte främst om att utveckla kvaliteten i välfärden, utan snarare hur man kan skynda på privatiseringen av välfärden. Mycket riktigt så är det också detta som rådet ägnat sig åt vilket framgår av de rapporter som framställts. I det sammanhanget tycker jag ändå att det hedrar Kommunalarbetarförbundet (som, liksom Vårdförbundet och Läkarförbundet, är representerat i rådet) att man reserverat sig enligt följande utdrag:

"Välfärdsutvecklingsrådets arbete har enligt förbundets uppfattning i allt för hög grad kommit att präglats av de intressen som privata utförare inom vård och omsorg företräder. Grundläggande frågor som rör kvaliteten och utvecklingen av välfärden inom vård och omsorg har enligt förbundet kommit att bli en sekundär fråga i Rådets arbete.

...

Att, som bland annat föreslås i rapporten, i grunden förändra nuvarande normer för tillståndsgivning, tillsyn, ersättningssystem till olika utförare samt reglerna för den interna kommunala organisationen och resursfördelningen skulle kraftigt riskera det kommunala självbestämmandet.

...
Förslagen är artfrämmande för den kommunala demokratin, den svenska modellen för kommunalt självstyre och medborgarnas möjlighet till lokalt inflytande."

Som sagt, istället för att arbeta fram förslag för hur kvaliteten ska bli bättre inom vård och omsorg så har detta råd ägnat sig huvudsakligen åt att ta fram välfärdsföretagens önskelista på ändringar i lagstiftning och regelverk för att underlätta företagande, helt i enlighet med regeringens uppdrag faktiskt. Därför är det både felaktigt och oschysst att påstå att Välfärdsutvecklingsrådet - under ledning av Signhild Arnegård Hansen, fd ordförande i Svenskt Näringsliv och grundare av Svenska Lantchips - skulle ha i uppdrag att ta fram förslag hur kvaliteten i välfärden ska utvecklas.

Förresten, uttrycket Guldgruvan i hälso- och sjukvården är faktiskt - ironiskt nog - hämtat från Välfärdsrådets rapport, men då egentligen syftande på det stora värde som ligger delvis outnyttjat i kvalitetsregister av olika slag. Men i detta blogginlägg är det naturligtvis lätt att göra andra guldglimrande associationer.

Kollektivtrafiken - en mur att forcera?

I Svenska Dagbladet idag presenteras nedanstående T-banekarta där antal skadeanmälningar i de nya höga plexiglasspärrarna visas. Skadorna och incidenterna blir bara fler och fler. I artikeln beskrivs hur 3-åriga Mioli satt fastklämd med benen en bra stund innan hennes pappa lyckades få loss henne. Jag har tidigare skrivit om dessa spärrar (Trygghetsspärrar? Rena skämtet samt Aj! Ont i knäet) som knappast ökar kollektivtrafikens attraktionskraft...

Nu satsas många, många miljoner på att byta ut de 120 cm höga spärrarna mot de som är 180 cm höga. Varför tog man inte dessa från början i så fall? Vad blir nästa steg? Heltäckande murar som öppnas om man har tur?

Nä, Miljöpartiet har länge kämpat för öppna spärrlinjer och nyligen har en motion inlämnats till landstingsfullmäktige. Satsa pengarna på bra och trygg kollektivtrafik, inte på avspärrningar och glasmurar!

Sällsynt dag idag - för sällsynta sjukdomar

Jag känner ett par personer som fyller år den 29 februari. Vet inte om det är ett lyckokast eller en förbannelse?
Hursomhelst så är ju skottdagen en ganska sällsynt dag, den infaller bara vart fjärde år.
Ännu sällsyntare är de sjukdomar som uppmärksammas just detta datum.
Dessa Sällsynta diagnoser nämnde jag för en vecka sedan, men de är värda att påminna om just denna dag, den 29 februari.

Omstart för LifeGene-projektet? Förhoppningsvis...

Det lika imponerande som viktiga forskningsprojektet LifeGene åkte ju på en tvärnit när Datainspektionen gjorde sitt jobb och pekade på oacceptabla oklarheter och brister. Detta har jag kommenterat tidigare på bloggen. Idag höll forskningsminister Jan Björklund (FP) presskonferens där det meddelades att regeringen ska skräddarsy en ny författning för att LifeGene ska kunna fortsätta på det sätt det var tänkt.

Enligt Jan Björklund så ska den nya lagen träda i kraft "så snart det går" under 2012.
- Våra jurister jobbar för högtryck, sa Jan Björklund vid presskonferensen.

Hmm. Detta ger mig dåliga vibbar. Utbildningsdepartementet och regeringen ska alltså på kort tid forcera fram en lösning på ett, sannolikt, ganska komplext problem, nämligen hur man får ett korrekt samtycke från donatorer där man i slutänden kanske inte vet riktigt vilka analyser eller vilken konkret forskning som proverna eller enkätsvaren ska användas till. Det bådar inte gott, men jag hoppas naturligtvis att det blir ett lyckligt slut på detta så LifeGene-projektet kan rulla vidare i full fart.

I pressmeddelandet från regeringskansliet förklaras också att regler och organisation för sambearbetning (samkörning) av register för forskningsändamål ska utredas under ledning av Bengt Westerberg.

Jan Björklund har fullt upp med att sysselsätta sina folkpartistiska föregångare. Nyligen utsågs ju Lars Leijonborg att samordna insatserna kring AstraZenecas nedläggning för att hålla kvar forskningskompetensen i Sverige.

Det är nog bra att ta vara på veteranernas erfarenhet och kompetens - men det kan också i dessa frågor finnas anledning för forskningsministern att våga tänka utanför den folkpartistiska boxen...

Människans bästa vän är hunden - även i vården

Det är ju ett gammalt känt talesätt att Människans bästa vän är hunden, och det har naturligtvis inte kommit till av en slump. Ända sedan människan först lyckades domesticera vargen, kanske för 100 000 år sedan, så har hunden skänkt hjälp och glädje till oss på olika sätt. På senare tid uppmärksammas hur hunden kan hjälpa oss rent medicinskt. På TV-nyheterna häromdagen fick vi höra senaste nytt om hur man kan utnyttja hundens fantastiska luktorgan till att påvisa förekomst av cancer; Hunden Lotti sniffar sig fram till blodprov från en patient med äggstockscancer. Nu kan det vara både dyrt och bökigt att ha hundar anställda på laboratorium för att sniffa på patientprover (labb-radorer?) så istället försöker men efterlikna hundens nos med elektronik vilket beskrivits av Lottis husse, György Horvath i tidskriften Future Oncology:
Differens Volatile signals emitted by human ovarian carcinoma and healthy tissue

När vi nu rör oss på molekylnivå så kan man ju också nämna den forskning som Kerstin Lindblad-Toh m fl ägnar sig åt i den så kallade Hundgruppen på Sveriges Lantbruksuniversitet och Uppsala Universitet. Genom att analysera DNA och gener hos hundar av olika raser så ökar man kunskapen om sjukdomar som kan drabba även människor. I en nyligen publicerad artikel hittade man överraskande stora skillnader när det gäller förekomst av s.k. endogena retrovirus hos hund (boxer; 0,15% av arvsmassan) respektive människa (8% av arvsmassan). Endogena retrovirus är virus som kan integrera sin arvsmassa i våra kromosomer och sedan leva vidare. Som antyds av procentsatserna så har vi hundratals eller tusentals sådana som följt med mänskligheten (eller vargen/hunden) sedan urminnes tider. Vilken ev skada - eller nytta - dessa ständiga "snyltgäster" kan åstadkomma vet vi inte i detalj.

Som jag nämnt tidigare på bloggen så kan hunden också användas som vårdhund för att träna kommunikation och kognitiva förmågor hos dementa patienter, eller för att sprida glädje bland svårt sjuka barn som på Lilla Erstagården. Labradoodlen Livia  är utan tvekan en uppskattad ljusglimt.

Utbildning av vårdhundar finns på flera ställen i landet, t ex i Brösarp och Uppsala.
Miljöpartiet lyfter gärna fram den hälsofrämjande effekt som djur och natur har på oss männsikor, t ex i skriften: Grön hälsa och rehabilitering. Natur och djur på recept - en naturlig väg till hälsa

Som sagt, människans bästa vän är hunden, även om den förmodligen har "bjudit" på något retrovirus som vi människor nu bär på. Eller - det kanske är tvärtom?

Därför lägger AstraZeneca ner forskningen?

Läkemedelskoncernen AstraZenecas beslut att lägga ner forskningen i Södertälje  har väckt mycket uppmärksamhet. Som Miljöpartiets ledamot i landstingets forskningsberedning så är jag naturligtvis bekymrad. Den stolta svenska läkemedelsindustrin har på några decennier avlövats rejält och frågan är om inte storhetstiden är över för denna gång? I Danmark tycks det råda en helt annan långsiktighet i satsningarna, möjligen beroende av en högre andel stiftelseägande istället för ägande av utländska företag och koncerner.

Ur ett miljöpartistiskt perspektiv så är det också särskilt oroväckande med nedläggningsbeskedet från AstraZeneca eftersom det riskerar att bli ett hårt slag mot svensk toxikologi. Med alla kemikalier etc som vi utsätts för idag så är nog behovet av duktiga toxikologer större än någonsin. Då gäller det att dessa inte flyttar utomlands, merparten av dem och att utbildningen läggs ned. Eftersom forskningen i Södertälje handlat mycket om toxikologi så har det varit en motor i utbildning och kunskapsbildande på området.

Förresten, om man vill få en glimt av vad som möjligen kan ha bidragit till AstraZenecas trista nedläggningsbesked så rekommenderas tredje avsnittet av den charmiga TV-serien "Pappas Pengar" där den sanslöst bortskämde rikemanssonen Bröli (!) under bara en dag gör en makalös kometkarriär på vad som förefaller vara ett pillerföretag i Södertälje.
OBS! Eftersom jag naturligtvis är en seriös politiker så vill jag flagga för att detta tips andas ironi...
Min rekommendation av Pappas pengar som charmig TV-serie är dock seriöst menad. Johan Ulfvessons porträtt av den kärleksfulle och omåttligt curlande fadern värmer trots allt.

ME/CFS - Årsmöte RME Stockholm

På söndagens eftermiddag var jag inbjuden att delta i RME Stockholms Årsmöte. I den valvliknande Gästabudssalen på Hartwickska huset var det fullsatt, uppskattningsvis ett 70-tal personer. Per Julin, läkare och projektledare för ME/CFS-satsningen på Danderyds sjukhus, inledde med senaste nytt. Tack vare ett tillskott av medel så kan Dr Julin nu rekrytera ytterligare en eller två specialistläkare till mottagningen. Det ger möjlighet att under våren återigen öppna för remisser. Ett stort problem som flera av de närvarande vittnade om är att kunskapen om ME/CFS är alldeles för låg bland vårdpersonal, t ex hos läkare i primärvården.
Många läkare är till och med uttalat skeptiska till att ME/CFS är en riktig diagnos. Med andra ord så finns ett stort behov av utbildning. Det ingår som en del i Danderyds ME/CFS-projekt att höja kunskapsnivån i primärvården, bl a genom stödsystemet VISS.

Per Julin beskrev också forskning som bekräftar att i jämförelse med friska så har personer med ME/CFS en betydligt lägre tröskel för kvarstående trötthet efter ansträngning, så kallad "post-exertional malaise". Arbetstest på motionscykel kunde visa att ME/CFS-patienter inte klarade av den enklaste ansträngning, t ex motsvarande att ta en dusch, utan att drabbas av kvarstående trötthet som kunde vara flera dygn efteråt.

Vi fick också veta att ME/CFS-mottagningen har en dialog med Försäkringskassan. Närmast så ska försäkringsläkare komma på studiebesök till mottagningen den 29/2. Förhoppningsvis är detta tecken på att Försäkringskassan framöver kommer göra bättre bedömningar.

En viktig uppgift är som sagt att öka kunskapen om ME/CFS och att tillhandahålla bra information. På Vårdguiden har informationen om ME/CFS nyligen uppdaterats, under överinseende av Per Julin.

Efter Per Julin så var det dags för landstingsrådet Stig Nyman (KD) att säga några ord. Han underströk betydelsen av att denna sjukdom som uppskattningsvis 40 000 svenskar lider av - ca 8 000 bara i Stockholms län - måste mötas med adekvat vård och behandling. Av detta kunde man ana att Stig Nyman ser det som viktigt att ME/CFS-projektet ges förutsättningar att leva vidare. Men tyvärr så kunde inga löften avges i nuläget. Först vill man utvärdera ME/CFS-projektet på Danderyds sjukhus. Sannolikt kan den utvärderingen ligga till grund för en reviderad fokusrapport (den förra blev ju inte uppskattad av någon...). Beslut om det planeras till årsskiftet 2012/2013. När det gäller finansieringen av ME/CFS-projektet så sträcker sig den i nuläget fram t o m första kvartalet nästa år. Landstingets totala budget för 2013, omfattande 70 miljarder kronor, ska fastställas av landstingsfullmäktige i juni och då måste en ev (?) fortsättning av ME/CFS-projektet vara inräknad däri.

Jag passade på att ge Stig Nyman ett erkännande för hans engagemang och insatser, men frågade också om han kunde säga något om den särskilt bristfälliga vården av barn med ME/CFS. Stig Nyman överlät frågan till Dr Per Julin som, om jag uppfattade det rätt, beskrev hur ME/CFS-mottagningen har ett ökande samarbete även med barn- och ungdomsvården t ex på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Därigenom så stärks kunskapen och kompetensen kring denna sjukdom även där. Eftersom jag fått oroväckande signaler om hur barnsjukvården agerar i ME/CFS-fall så hoppas jag verkligen att han har rätt.

Nåväl, jag är glad att jag kunde delta på detta möte. Det var i mina ögon en hoppingivande stämning; Utvecklingen går åt rätt håll, även om det naturligtvis gärna kunde gå fortare. Den synen bekräftades av ordföranden för RME Stockholm, Anna Fenander, som jag bytte några ord med innan det formella årsmötet inleddes. Då var det dags för mig att avvika för söndagsfika med delar av den egna familjen.

Socialministern: Landstingen satsar mer på "vanlig vård" istället för på psykiatri

På TV4-nyheterna idag rapporterades att köerna till psykiatrin växer. Socialminister Göran Hägglund (KD) menar att landstingen gör felprioriteringar och lägger mer pengar på "den så att säga vanliga sjukvården än på psykiatrin".

Det är lite synd att socialministern inte kan säga "somatiska vården" i stället för "vanliga vården". Det är ju det han menar.
Men i övrigt har han nog rätt. Mellan åren 2005-2009 så ökade landstingens kostnader för primärvården med 14,3% (till närmare 36 mdr kr) och för den specialiserade somatiska vården med 12,5% (till 107 mdr kr). Under samma period ökade den specialiserade psykiatriska vården med endast 6,9% (till 18,5 mdr kr).
Detta enligt en rapport från Socialstyrelsen.

Alliansens mantra när det gåller vården är ju TILLGÄNGLIGHET. Men uppenbarligen så är det inte alla patientkategorier som får ta del av den ökade tillgängligheten. Man kan befara att de som är i mest behov av hjälp ofta har svårast att få tillgång till den.

Läkare som "bollar patienter: Naivt av Alliansen - igen!

Igår skrev jag om nyheten (?) att läkare bollar runt patienter för att slippa stå för dyra utredningskostnader. Idag reagerar den styrande Alliansen och meddelar genom sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) att "Vi kommer att granska mottagningarna. Den som försöker sko sig blir inte långvarig."

Bättre sent än aldrig, men för egen del ser jag det som ett stort bekymmer att vi är på väg att låsa in alltmer av vår välfärd (med dess ökade valfrihetssystem) i ett omfattande kontrollsystem. Myndigheter får utökade granskningsuppdrag, vanligtvis utan att få utökade resurser. Nya myndigheter bildas för att granska vårdval och äldreomsorg "ur ett brukarperspektiv".

Med andra ord så går mer och mer av våra skattemedel till att kontrollera utförandet av vård, skola och omsorg istället för att gå till själva verksamheterna!?

I sitt uttalande i dagens DN Sthlm (ej ännu publicerat på webben) så uttalar Birgitta Rydberg också:
"Det är mycket, mycket anmärkningsvärt att han (=Crister Öhlund, ordförande i Stockholms Privatläkarförening) tror att hans läkarkår hellre stoppar pengar i fickan än följer läkaretiken."

Jag anser att Birgitta Rydberg är en  sympatisk och klok politiker, men detta uttalande är häpnadsväckande naivt. Det faller in i mönstret av Alliansens ständiga förvåning över att vårdens och skolans riskkapitalbolag för över stora belopp till skatteparadis, att läkare gör mångmiljonklipp på en vårdcentral som man fått till fyndpris av borgerliga politiker, och nu att privatläkare faktiskt utnyttjar ersättningssystemens begränsningar och brister för att det egna företaget ska gå med vinst. Vad av detta kan förvåna en någorlunda intellligent och logiskt tänkande människa?

För egen del blir jag ständigt förvånad över Alliansens (spelade?) naivitet!

Estelle - hertiginna av Upplands Väsby?

Jag är ju sedan några år bosatt i Upplands Väsby, och trivs alldeles förträffligt med det (men Årsta kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta). Som trogen lokalpatriot, tillika kommunalpolitiker, så uppmärksammar jag naturligtvis hur min nya hemort dyker upp i olika sammanhang - och det är mycket nu!

Gooood morrrrgon Upplands Väsby!!! vrålar den obetalbare töntchefen Ove Sundberg i tv-serien Kontoret. Det hävdas att serien är förlagd till min hemort av humoristiska skäl (?)
Nåväl, det må vara som det vill med det. För egen del måste jag tyvärr konstatera att Kontoret (med Ricky Gervais The Office som förlaga) inte riktigt uppfyllt förväntningarna så här långt.

Någon som däremot tycks uppfylla alla förväntningar är Johanna Koljonen som på senare tid uppmärksammats mycket för den tecknade manga-serien om Näcken i - Upplands Väsby!

Hela förstasidan på Svenska Dagbladets kulturdel täcks idag av Näcken som är huvudrollsinnehavare i denna serie som heter Oblivion High. Svensk manga i förorten Upplands Väsby? Ja, varför inte?
I SvD beskrivs att denna serie, liksom tv-serien Kontoret, mycket medvetet förlagts till Upplands Väsby, den sömniga stockholmsförorten. Upplands Väsby sömningt!? Här spelas hockey och fotboll på hög nivå, här dansas linedance och Väsby Melodifestival lockar folk från hela landet! Här växer ett kulturintensivt Messingen fram. Sömnigt!? Knappast!

Det ultimata beviset för Upplands Väsbys attraktionskraft är att det kungliga slottet igår testade offentliggörandet av den nyfödda prinsessans namn genom att publicera följande fejkade kommuniké från riksmarskalken:

Det är nog många idag som hade uppskattat ovanstående prinsessnamn mer än de som de facto meddelades till slut. Möjligen med undantag av fjärdenamnet, David...

Victoria måste vara republikan!

Estelle? Estelle, Silvia, Ewa, Mary?

Drottning Estelle?

Nä, det går ju inte. Det inser väl till och med den mest inbitna rojalist?

Det finns bara en förklaring, lika överraskande som glädjande;
Lilla Estelle är inte tänkt att någonsin bli statschef.
Med andra ord, kronprinsessan Victoria måste vara republikan! :-)