Misslyckandet i Doha och Förbifart Stockholm

Jag blev trots allt lite förvånad att COP18 i Doha faktiskt resulterade i en ny internationell överenskommelse. Samtidigt kan denna överenskommelse inte ses som annat än ett nytt misslyckande eftersom det enligt forskarna pekar ut en framtid med minst 4 graders temperaturhöjning.

Som jag tidigare varit inne på så blir det allt tydligare att våra folkvalda representanter i dessa möten och förhandlingar inte har tillräcklig styrka eller mandat för att kunna fatta nödvändiga beslut. När vi ser egoistiskt nationellt agerande och politisk feghet segra över förnuft och vetenskapliga fakta så är blir det allas vårt ansvar att hitta, utifrån flera avseenden, gränsöverskridande kreativa och framtidsinriktade lösningar för att nå den omställning som måste komma till stånd.

I Dagens Nyheter läser jag idag ett viktigt debattinlägg med rubriken
Riksdagen måste stoppa Förbifart Stockholm med ingressen:
Den 13 december ska riksdagen besluta om infrastrukturpropositionen, där Förbifart Stockholm är det tyngsta enskilda projektet. Projektet måste stoppas för att klimatmålen ska kunna nås. De analyser regeringen grundar sitt ja på håller inte längre, skriver företrädare för Nätverket Stoppa Förbifart Stockholm.

Det finns flera bra kommentarer till debattinlägget som pekar på hur Förbifarten strider mot Sveriges och Stockholms officiella linje att ligga i framkant när det gäller att hejda växthuseffekten. Likaså att projektet med största sannolikhet kommer försämra folkhälsan. Som om inte detta vore tillräckligt med argument mot Förbifart Stockholm så pekar alla erfarenheter på att denna typ av infrastrukturprojekt blir betydligt dyrare än beräknat. Och det är vi skattebetalare som får betala notan.

Miljöpartiet menar att Förbifart Stockholm borde kallas vid dess rätta namn, nämligen Björntjänst Stockholm. Satsa dessa miljarder på att förbättra kollektivtrafiken istället!

COP18, Paul McCartney and Meatfree Monday

Tyvärr så är nyhetsrapporterna från klimatmötet COP18 i Doha i enlighet med vad man kunde befara. Våra folkvalda (?) representanter i detta sammanhang lyckas inte nå den viktiga överenskommelse som är nödvändig för att bromsa den globala uppvärmningen. En fråga som gör sig alltmer påmind är: Vad gör vi när vi inser att våra högsta representanter inte lyckas komma överens? Vilka nätverk eller instanser kan då folken runtom i världen bilda och ansluta sig till, för att åstadkomma en förändring?

En av de officiella hemsidorna för COP18 är ganska glättig och passar på att göra turist- och investeringsreklam för Qatar. Men på samma hemsida så kan man också läsa hur Paul McCartney uppmanar COP18 och världen att ansluta sig till den rörelse som förespråkar en minskad köttkonsumtion. Detta eftersom köttproduktion orsakar förhållandevis stora utsläpp av koldioxid (dessutom är det klart ohälsosamt för oss att äta i genomsnitt 85 kg kött per år, vilket vi gör idag).

Paul McCartney informerar om att "köttfria kampanjer" har hållits i 22 länder, och att ett flertal städer tagit initiativ  städer som Gent, Bremen, San Fransisco och Los Angeles.

Visst är det trist att en miljömedveten stad och region som Stockholm inte är beredd att ansluta till täten av dessa kampanjstäder. Förklaringen tycks vara att den styrande majoriteten dels ser det som en meningslös symbolhandling, dels värnar alla människors frihet att äta vad, och hur mycket som helst. (Frihet, Freedom? Påminner mig om en bra bok med ett tankeväckande budskap...)

Jag kan uppskatta en god köttbit, men har på senare tid dragit ner på min köttkonsumtion till förmån för vegetariska alternativ. Det känns bra både för kroppen och knoppen.
För mer information om köttfria måndagar så tipsar Sir Paul MacCartney om www.meatfreemondays.com

Heldag i landstingsfullmäktige

Vilken tur! Jag hade ju tagit ledigt från arbetet idag för att tjänstgöra i landstingsfullmäktige. Detta för att kunna debattera min interpellation rörande den viktiga kombinationen Vård, Forskning, Utbildning.
Och det var som sagt tur att min interpellation kom upp till debatt trots ett helt koppel, dessförinnan, av engagerande och tidskrävande interpellationer rörande den numera lika beryktade som skandalösa försäljningen av Serafens vårdcentral. Även dessa interpellationer var både viktiga och intressanta, faktiskt så pass att jag inte kunde hålla mig ifrån talarstolen.

Jag tjänstgjorde större delen av dagen. Fullmäktigesammanträdet inleddes kl 9.30 och avslutades strax före 19.30 ikväll. Bilden visar en vackert vinterskrudad Kungsholms kyrka som jag passerade på väg till pendeltåget för hemresa.

På dagordningen fanns ett antal motioner som under eftermiddagen debatterades utförligt, och ibland lite halvsmutsigt. Den första motionen som avhandlades var MP:s förslag om att minska köttkonsumtionen i landstingets verksamhet. Kanske rentav införa en köttfri dag (Meatfree Monday?) som tydligt ställningstagande från politikens sida, för en både hälsosammare och klimatvänligare mat.
Se figuren nedan som visar - tyvärr - uppåtpekande kurvor för köttkonsumtion, tjocktarmscancer samt koldioxid.

Samtidigt med oroväckande tröga klimatförhandlingar på COP18 i Doha så skulle Stockholms läns landsting kunna gå före genom ett symboliskt viktigt beslut för att bryta dessa negativa trender. Men icke! Den styrande majoriteten (=Alliansen) menar att vi politiker inte ska peta i denna typ av frågor, utan gemene man måste själv få avgöra vad hen stoppar i sig. (Hen var naturligtvis inte ett ord som Alliansen använde...)

Personligen menar jag att Alliansens inställning i denna fråga är plågsamt representativ för den globala handlingsförlamning som paradoxalt nog i accelererande hastighet skadar både vår planet och vår hälsa. Det är inte hållbart i längden. Vi politiker måste ta vårt ansvar och peka ut vägen mot en fungerande, hälsoförebyggande samhällsutveckling, lokalt såväl som globalt.

Avslutningsvis över till något helt annat: Som avslutning på fullmäktigemötet så ville ordförande Inger Linge  tacka för det gångna året och ge oss alla en julhälsning. I det sammanhanget förklarade hon att det nästa år är 150 år sedan kommunerna blev de värdsliga grundenheterna i vårt land. Före dess var det kyrkans socknar som hade den funktionen. Inger Linge läste upp den allra första "landstingsmotionen" från år 1863. Denna motion innehöll 8 punkter som i det mesta skilde sig mycket från den typ av motioner vi avhandlar i fullmäktige numera. Men det var en punkt som jag verkligen hajade till vid. Den rörde Torsåker allé (i Upplands Väsby). Precis där jag är bosatt idag! Vilket underbart sammanträffande.
Jag ska försöka hitta originalmotionen i Landstingsbiblioteket så jag kan visa upp en fotokopia här på bloggen.

Förresten, lindallén här i Torsåker har anor från 1700-talet. Tyvärr så har träden dock misskötts och tagit en del stryk (krockskador i den trånga allén), men nyligen genomfördes en kraftfullare beskärning. Samtidigt påbörjas sannolikt en successiv ersättning av de gamla träden genom att nya rader planteras på respektive utsida. På så sätt kommer allén på sikt breddas och anpassas mer till modern trafik istället för som nu då allén  är mer anpassad för häst och vagn...