Den lilla barnhanden glider ur greppet och försvinner bort i
vågorna, ner i djupet. Någon dag senare vilar pojkens kropp på ett sorgesamt
fridfullt sätt på stranden till Europa. Vi har alla sett bilden och om vi har
hjärta i kroppen så har vi reagerat starkt och tänkt tanken: Aldrig mer!
Å andra sidan, som någon skrev för en tid sedan, så har mitt eget parti tvingats skära ut sitt hjärta. Slutar man känna då, eller blir smärtan bara större,
mer outhärdlig i det tomrum som bildas?
Treårige Alan Kurdi borde ha hela livet framför sig, men
istället upphörde det alldeles för tidigt, just när han tillsammans med övriga
familjen stod på tröskeln till fred och trygghet.
På liknande sätt berövades fyraåriga Laean Swirakly sitt liv
i samma vågor, i samma hav, på flykt från samma krig. Nej förresten, Laean var
egentligen också tre år. Hon drunknade nio dagar före sin födelsedag. Men om vi
hade haft möjlighet att fråga henne så skulle hon nog ha valt att ”avrunda uppåt” och stolt förklara
att hon var fyra år.
Egentligen bör vi undvika att exponera barn, vare sig de är
levande eller döda. Men å andra sidan tror jag att det bästa sätt vi har att
hedra minnet av Alan Kurdi och Laean Swirakly är att påminna oss om hur deras
liv avslutades alltför tidigt i havsvågorna utanför Greklands kust, intill
demokratins vagga.
Vi behöver se dessa barn för våra ögon, Alan skenbart
sovande i strandbrynet, Laean försiktigt leende mot kameran på ett sista foto –
och tvinga oss att inse att de representerar mångfalt fler offer, idag men
också imorgon.
Det har varit adventstider. Advent betyder ankomst. Trots vår
sekularisering i Sverige så välkomnar vi åtminstone symboliskt Herrens
ankomst. NK:s berömda julskyltning lockar som vanligt åskådare och julhandeln förväntas
slå rekord i vanlig ordning. Samtidigt stängs Sveriges gränser för flyktingar och asylsökande eftersom det enligt uppgift är kris i vårt
land, ”samhällssystemen håller på att kollapsa”. Flyktingarnas ankomst
välkomnas inte. Det är olika sidor av samma ögonblick som är svåra att se hur
de hör ihop. Men ändå gör de det?
Det vi ser nu är bara
början.
Alan och Laean flydde med sina familjer från krigets Syrien.
Men det är också ett Syrien som nyligen upplevt den svåraste torkan på nästan
hundra år, vilket bidragit till att driva människor i konflikt och på flykt.
Denna torka är sannolikt en konsekvens av pågående global uppvärmning och
klimatförändringar. Alan och Laean kan ses som de första klimatflyktingarna
som söker sig till Europa, och efter dem kommer fler. Mångfalt fler, från
världens alla hörn.
I samma skede som julhandeln på allvar tog fart i vårt land
så inleddes klimatkonferensen COP21 i Paris. Idag råder stor enighet om att klimatförändringarna
är verklighet, och att den globala uppvärmningen ökar i oroväckande snabb takt.
Det välstånd vi byggt upp har ett pris som blir allt tydligare för var dag som
går. Men för oss människor är det svårt att hålla flera tankar i huvudet
samtidigt, och det är ännu svårare att försöka anpassa de egna handlingarna för
att åtgärda ett problem där allvarliga konsekvenser visar sig på allvar först
någon gång i framtiden, kanske för framtida generationer. Ditt agerande idag
påverkar hur världen kommer se ut för dina framtida barnbarn och barnbarns
barn. Våra hjärnor är inte evolutionärt anpassade till att ta sådana
långsiktiga hänsyn. Vi har aldrig tidigare haft sådan makt att det har behövts
– inte före Antropocen, den nya tidsepok då människan rubbar jordklotet.
Vårt sätt att handla bidrar till att forma framtiden.
Istället för att besvärat slå ifrån oss ansvaret med argumentet att det egna
agerandet har så liten betydelse i helheten, så bör vi istället anamma tanken
om ”fjärilseffekten”, dvs att en fjärils vingslag kan bidra till att utveckla
stormvindar på andra sidan jordklotet. Men det kan också tolkas som att den lilla människan kan åstadkomma storverk.
Julhandeln har nått sin kulmen och samtidigt har Sverige försökt hantera flyktingströmmar i en omfattning som inte skådats på länge. Till
detta kommer ett utökat terrorhot som också kan kopplas till oljeintressen, vår
livsstil, en sned resursfördelning och ökad segregering. Allt hänger ihop.
För att hedra minnet av Alan Kurdi och Laean Swirakly – och alla de drunknade klimatflyktingar som kommer efter – så bör vi reflektera över vilket samhälle vi vill leva i lokalt såväl som globalt, och vilket ansvar vi har enskilt och gemensamt för att bidra till detta.
