Låt regnbågsflaggan vaja!

Det kan knappast undgå någon att vi inlett årets Pride-vecka. Om jag ska vara ärlig så är jag lite kluven till detta fenomen. Det är aldrig fel med en glad, kärleksfylld fest, men vissa, sexuellt utmanande inslag kan kännas lite pinsamt överdrivna. Samtidigt är jag fullt medveten om två saker: 1.Att det kanske är jag som är pinsamt överdrivet pryd (?), och 2. att Pride-veckan och -festivalen måste vara ganska extrem för att fylla en uppmärksammad funktion.

Och funktionen är viktig och behjärtansvärd, nämligen att människor, oavsett kön, ska få älska varandra - och älska med varandra - så länge det är ömsesidigt frivilligt och ingen involverad skadas av det.

Det jag egentligen stör mig mer på när det gäller Pride-veckan är att den ska behövas överhuvudtaget. På sätt och vis är den ju ett bevis på att vi har misslyckats, att vi har en bit kvar till det fullt jämlika samhället.

Liksom denna politiskt korrekta blogg så fylls även media med Pride-anpassade inslag denna vecka. Därför kan man i dagens DN läsa om extremt homofoba statsledare som Robert Mugabe i Zimbabwe som hotar halshugga homosexuella. Sedan länge har vi hört liknande signaler från exempelvis Uganda vilket jag upplever som särdeles skrämmande och problematiskt eftersom min arbetsplats, Karolinska Institutet, har ett omfattande utbyte med detta land och många studenter såväl som lärare åker dit årligen.

Nu behöver man inte gå så långt som till den afrikanska kontinenten för att hitta skrämmande homofoba samhällen och statsledningar. Vi har tydliga exempel alldeles i vår närhet vilket tydliggjordes bl a av äggkastningen mot Birgitta Ohlsson vid Vilnius Pride-parad nyligen.

Nu ska vi kanske inte övermodigt slå oss för vårt eget svenska bröst alltför mycket. Även i gamla Svedala måste vi ständigt kämpa för ökad tolerans, bl a när det gäller HBTQ.

En som gör en viktig insats för det senare är Rickard Söderberg, utan tvekan en av landets mest tongivande operasångare! Rickard har lyckats skapa ett uppmärksammat upprop på Facebook för att Sveriges ambassader, t ex i Ryssland, ska hissa regnbågsflaggan.

Jag anar att detta skulle strida mot all internationell, diplomatisk etikett. Just därför vaknar mitt lilla revolutionära civilmotståndliga jag till liv och applåderar detta förslag. Tänk vilken syn, som symbol för en varmare, mer tolerant och kärleksfylld värld! Vem med sunt förnuft och mänskliga känslor kan invända mot det? Låt regnbågsfanan vaja stolt!

Fotona ovan är dels från fallskärmshoppningen tidigare i veckan då en av skärmarna hade lite vackert regnbågstema över sig. De övriga bilderna är från en Pride-parad i Philadelphia för några år sedan.

Fallskärmshopp och framtidshopp

Igår eftermiddag tog jag språnget ut ur det lilla propellerflygplanets specialdesignade sidodörr. Sekunden före hade jag stirrat rakt ner under mina fötter som stack ut en aning i öppningen - 4000 meter över marken. Helt overkligt!

Som tur var så hann jag inte ångra mig eftersom hoppinstruktören Gunlög knackade på min axel för att få det avtalade leendet till svar. Leendet som var signalen att jag var klar för hoppet. Över axeln gav jag henne ett överraskat och lite snett leende och sedan hoppade jag. Och föll, och föll, och föll. Fritt fall i ett par tusen meter, 200 km/timmen, innan fallskärmen utlöstes. Äntligen kunde jag andas lättare, till och med flytta upp skyddsglasögonen i pannan. Adrenalinet pumpade och jag tjöt av skräckblandad förtjusning!

Resten av nedfärden var en njutning på ett helt annat sätt, sakta seglande nedåt, i mjuka böjar och svängar. Åtminstone fram till dess att jag fick ta över styrlinorna från Gunlög och pröva på en kraftig vänstersväng så vi nästan gick i spinn, följt av en lika häftig högerspinn. Jag säger bara det: Gröna Lund, Liseberg, Tivoli - släng er i väggen!

Landningen gick alldeles utmärkt och jag är lycklig över gräsfläcken i baken på byxorna som för alltid påminner om mitt första fallskärmshopp. Förhoppningsvis inte det sista...

När det gäller andra delen av rubriken till detta inlägg så är det ett lite krystat sätt att övergå till ett intressant debattinlägg som, i likhet med vad MP också framfört, föreslår att åldersgränsen för att få rösta i allmänna val bör sänkas. Det är Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution (wow! vilken drömtitel!), som menar att Dagens 16-åringar har vad som krävs för att få rösta.

Jag anser att Patrik har rätt. De unga bör få större möjlighet att tidigare engagera sig i samhällsutvecklingen, så de kan vara med och forma sin egen framtid. Det ger framtidshopp!

Ingen sommarstiltje för MP i Stockholms läns landsting!

Igår var miljöpartiets talesperson i hälso- och sjukvårdsfrågor, Helene Öberg, synlig både i morgontidningen och TV-nyheter - i två olika frågor. I Svenska Dagbladet framför Helene förslaget att införa trygghetsgaranti i förlossningsvården. Den ska bl a omfatta en särskild sjukvårdsrådgivning för gravida, samt erbjudande om en s.k. doula, dvs en kvinna som är tränad i att ge stöd och information till den födande kvinnan och hennes närmaste. Som jag nämnt tidigare här på bloggen så har det visat sig att doula kan vara ett mycket bra och viktigt stöd för utlandsfödda kvinnor som ska föda barn. Men en doula kan naturligtvis bidra till ökad trygghet för alla gravida.

I TV4-nyheternas lokalsändning igår så uttalade Helene - återigen - skarp kritik mot företaget Falck Ambulans och krävde att landstingets avtal ska brytas. Detta pga att företaget inte lyckas fullfölja sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Det visar sig bl a i att man ibland inte klarar av att rycka ut på prio 1-larm, samt att personalen inte vågar kritisera det egna bolaget pga rädsla för repressalier. Självklart helt oacceptabelt om så är fallet!

Nyheter om sjuksköterskor och läkare!? Man blir förvånad!

Det är sommarstiltje och nyhetstorka. Morgontidningarna är tunnare än normalt. Den som önskar har kanske större möjlighet än annars att föra ut sitt budskap i media. Och då kan man bli lite förvånad. Eller rättare: Jag kan bli lite förvånad.

Det första exemplet hämtar jag från gårdagens DN med nyheten (?) att:
"Sverige utbildar inte tillräckligt många läkare för att möta behovet i vården. Mer än hälften av de läkarlegitimationer som utfärdas av Socialstyrelsen ges till personer utbildade utomlands.

– Utan det här tillskottet skulle vi ha en jättestor läkarbrist i Sverige, så det är bra och nödvändigt. Det man kan undra är varför Sverige inte kan utbilda sina egna läkare, säger Svante Pettersson, utredare på Sveriges läkarförbund."

Det jag blir lite förvånad över i detta fallet är att det förefaller som om just Läkarförbundet lyfter detta som ett allvarligt problem. Ingenstans framgår att Läkarförbundet under många år bidrog till att bromsa utbyggnaden av läkarutbildning i Sverige, av okunskap - eller av lönestrategiska skäl? Ansvariga politiker tycks då på ett ganska blåögt sätt ha påverkats av denna "lobbying", och därför är vi nu i den situation vi befinner oss i. Därigenom är det en pinsamhet på flera sätt, inte bara gentemot de länder i Europa som nu bidrar till att utbilda våra framtida läkare.
Förresten, jag fick häromdagen ett telefonsamtal. Det var en ung, svensk läkarstudent som går sin utbildning i Ungern och som under sommaren passade på att praktisera på ett svenskt sjukhus i länet. Han behövde lite hjälp att hitta nödvändiga avtal för klinisk utbildning vilket jag offrade en symbolisk del av min semester på att hjälpa honom med. Jag hoppas att han efter sin examen om ett halvår kommer tillbaka och jobbar hos oss i Stockholms län. Samtidigt inser jag att vi då sannolikt "snyltar" på Ungern. Sådant snyltande måste vi komma ifrån.

Det andra förvånande exemplet hämtar jag från lokaltidningen Mitt i Väsby även om jag inser att Margaretha Åkerberg (KD) måste ha satsat på att få ut detta märkliga debattinlägg i flertalet av kommunerna i Stockholms län. Det hon tar upp rör ju inte specifikt Upplands Väsby (se sid 2, 23 juli 2013).

Vad är det då som Margaretha skriver om? Jo, hon lyfter problematiken med att "Bristen på sjuksköterskor är akut" och inleder sin text med: "Sommarens akuta personalbrist inom vården visar att något har gått väldigt snett i Stockholm." Jag kan inte annat än hålla med!

Det intressanta, och i mitt tycke förvånande, med detta inlägg är att Margaretha Åkerberg är ledamot för KD i landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd, dvs hon representerar ju Alliansen som styrt sedan 2006. Istället för att, som Margaretha gör, skylla på regeringen och Karolinska Institutets förlorade examensrätt för några år sedan, så borde hon ta sitt eget ansvar och i handling bidra till nödvändiga beslut för att trygga bemanningen av sjuksköterskor. Visst utbildas det för få sjuksköterskor idag, men det gör ju att det är ännu viktigare att behålla de sjuksköterskor landstinget har. Och där gör Alliansen alldeles för lite, vilket har debatterats åtskilliga gånger i landstingsfullmäktige under senaste året.

Dessutom så var faktiskt en av de bidragande orsakerna till att KI förlorade examensrätten att den kliniska delen av utbildningen (verksamhetsförlagd utbildning) var bristfällig. Det senare var - och är - ett ansvar som landstinget måste ta större ansvar för, inte enbart för sjuksköterskeutbildningen.

Istället för att skriva debattinlägg i lokaltidningarna om detta så borde Margaretha Åkerberg försöka påverka ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden, Filippa Reinfeldt (M), samt personallandstingsrådet Anna Starbrink (FP). Men det känns kanske meningslöst?

Som sagt, visst kan man basunera ut politiskt korrekta budskap som i exemplen ovan, men det vore klädsamt om avsändaren då också på ett ärligt sätt lyfte fram sina egna tillkortakommanden istället för att skylla allt på andra.

Å andra sidan - om man vill se det positivt så kan man ju istället tolka det som att Sent ska syndaren vakna!

Breaking news (?) - Smältande Arktis kan kosta 60 biljoner dollar

Det är först när miljö- och klimatkatastrofer översätts till kostnader i kronor, eller dollar, som larmrapporterna tar skruv. Därför bra med denna just publicerade nyhet på DN-webben:

Smälta isar kan bli rekorddyrt

"Havsisens försvinnande i Arktis medför troligen enorma utsläpp av metangas från havsbottnen. Kostnaderna för utsläppen kan bli 60 biljoner dollar — nästan lika mycket som den nuvarande storleken på världsekonomin."

Om forskning och opinion – missade möjligheter och avtal

På gårdagens DN Debatt skrev professor Dan Brändström, utifrån SOM-institutets undersökning, om hur politikerna i hans ögon negligerar medborgarnas och väljarnas positiva syn på forskning. Brändström menar att detta borde ligga till grund för nödvändiga satsningar.

Möjligen nyanseras ovanstående tolkning något i en kommentar på DN:s ledarsida idag, men jag är ändå benägen att instämma i Dan Brändströms åsikter, och i hans förvåning över hur framförallt alliansregeringen försummar möjligheten att ta vara på opinionen i denna fråga.

Jag är en livlig och envis förespråkare av satsningar på FoUU (forskning, utveckling och utbildning) eftersom jag ser det som en förutsättning för en långsiktigt hållbar utveckling. Detta oavsett om det gäller svensk samhällsutveckling generellt, inkluderande en grön omställning, eller stockholmsk landstingsverksamhet i form av kollektivtrafik eller hälso- och sjukvård.

Apropå det sistnämnda så kom i våras en intressant rapport från landstingsrevisorernai Stockholm där de tittat närmare på upphandlingen av den fortsatta driften avSt Görans sjukhus. Som bekant så fick ju företaget Capio förlängt förtroende genom att ha lagt en offert grundad på lägre kostnader än tidigare. Konkurrenten Aleris förlorade därmed anbudsgivningen.

I landstingsrevisorernas rapport påpekas bl a problemet med att Stockholms läns landsting vid denna upphandling missat att avtala om FoUU-uppdraget. I vårdavtalet hänvisas till särskilt avtal rörande FoUU-uppdrag – och ersättning för detta. Men ett sådant FoUU-avtal lyser alltså fortfarande med sin frånvaro.

Jag tycker detta är extra intressant eftersom jag sitter i landstingets forskningsberedning och har lyft just detta problem i en interpellation ilandstingsfullmäktige redan för ett år sedan. Eftersom byråkratins kvarnar mal långsamt så kom interpellationen upp till behandling i fullmäktige först i december 2012. I sitt interpellationssvar gav ansvarigt landstingsråd ett lugnande besked och hävdade att giltiga avtal rörande FoUU redan fanns. Jag framhärdade i att det var fel, att såinte var fallet.

Något senare fick vi i forskningsberedningen besök av sjukhusledningen för Capio St Görans sjukhus, där de instämde i att FoUU-avtal saknades och att de ville ha ett sådant så snart som möjligt för att på ett bra sätt kunna utföra sitt uppdrag.

Och som sagt, nu bekräftar även landstingsrevisorerna att jag hade rätt, och att denna brist tyvärr fortfarande kvarstår. Trots allas uttalade vilja att rätta till missen. Frågan är bara när så blir fallet, och till vilken kostnad? Ty den kostnaden var inte inräknad i det ursprungliga avtalet som gav Capio det fortsatta förtroendet…

Skypes Zennström om klimat, utfiskning och grönt entreprenörskap

Apropå sommarpratare (mitt förra inlägg) så lyssnar jag just nu på Sommar i P1 med Niklas Zennström, entreprenör, miljardär och mest känd för att ha varit med och skapat Skype. Niklas är tydlig med att politikerna måste vidta tydliga åtgärder mot den globala uppvärmningen och klimatförändringarna. Han talar också om betydelsen av att främja ett grönt entreprenörskap, dvs att genom politiska reformer underlätta för de företag och innovatörer som kan bidra till en hållbar utveckling. Utöver klimatet så pratar Niklas också om problemet med överfiskning, dvs att ny teknik används för att "dammsuga" haven på fisk. Detta är ju en fråga som Miljöpartiets EU-parlamentariker Isabella Löwin kämpat för länge, och dessutom framgångsrikt. Men mycket återstår att göra, för haven och för bevarandet av biologisk mångfald generellt sett. Detta påpekar Zennström som alltmer låter som en kraftfull sympatisör av Miljöpartiets politik. Kul!

När jag lyssnar på Niklas Zennström så påminns jag om en sak som en annan miljömedveten miljardär, Petter Stordalen, brukar påpeka: There is no business on a dead planet!

Tyvärr så påminns jag också om vad Petters hustru, Gunhild Stordalen, sa vid ett seminarium under Almedalsveckan nyligen. Vid samtal med en politiker på hög nivå (Jens Stoltenberg?) om behovet av snabba, kraftfulla åtgärder mot den globala uppvärmningen så hade han svarat ungefär så här:

Vi politiker vet mycket väl vad som behöver göras. Vi vet bara inte hur vi därefter ska lyckas bli omvalda...

Det ligger nog en del sanning i det. Vad som krävs är politiskt mod. Svårare än så är det inte.

Arla morgon med sommarprat om smärta, kärlek och rättvisa

 

Förra måndagen skulle jag upp tidigt, kvart i fem på morgonen, för att tillsammans med sonen åka till min mammas hemtrakter i Lappland. Igår måndag vaknade jag med ett ryck klockan kvart i fem av samma larmsignal från mobilen. Jag hade glömt att stänga av måndagsväckningen...
Hustrun somnade om, men jag själv var klarvaken, Suck! Vad göra?
Jo, kanske lyssna på någon sommarpratare via webben!

Hustrun hade tipsat om Tareq Taylor, kock från Malmö. Alltså, kl 5 på morgonen så följde jag med Tareq på en resa genom hans brokiga men spännande liv. Jag har tyvärr aldrig varit i Australien, och har aldrig jobbat på en strippklubb (ens i köket), men däremot kunde jag känna igen mig både i lyckan att bli pappa samt oron över nära anhöriga med långvarig, nedbrytande sjukdom. I Tareqs fall så var det dels hans dotter som hade en medfödd defekt njure och hans älskade hustru Stina som efter en bilolycka drabbades av en svår whiplash-skada. Tyvärr så kände jag igen mig väl i mönstret att ha en älskad familjemedlem, t ex med svåra smärttillstånd, som inte upplever sig få nödvändig hjälp av sjukvården. Och detta trots att vi påstås ha den kanske bästa vården i världen!?

Efter Tareqs roliga och fina sommarprogram så var jag ännu mer klarvaken. Lika bra att gå upp och lägga sig i soffan istället. Utanför fönstret viner nordanvinden på samma sätt som den gjort nästan oavbrutet i ett par veckor nu. Platsen är Väddöviken, några km från Grisslehamn.

Nu är klockan strax efter 6 på morgonen. Kanske lyssna på en ytterligare sommarpratare? Det blev Carolina Neurath, duktig ekonomijournalist som skrivit boken om härvan kring HQ Bank. Carolina beskrev på ett intressant sätt hur det är att vara en ung tävlingsinriktad, driven kvinnlig, blond (!) journalist som gräver nyheter i en mansdominerad bransch där, ofta ganska sexistiska, alfahannar härskar.

En dryg timme senare valde jag Katarina Gospic, en ung läkare och hjärnforskare som berättade om sin fascination för hur vi tänker och fattar beslut. Katarina gjorde också en intressant jämförelse mellan celler och organ i människokroppen, och motsvarande enheter i samhällskroppen. Rättvisa var nyckelordet! I människokroppen är det viktigt att det råder en balans, en rättvisa mellan de olika cellslagen som måste samverka för att kroppen ska fungera. Cancerceller är inte rättvisa. Cancerceller bryr sig inte om att dela med sig av resurserna, och därför är de också dödligt destruktiva.
På samma sätt är det i samhällskroppen, menade Katarina, nämligen att i rättvisare, eller mer jämlika samhällen så råder en hälsosam balans vilket avspeglas i bättre hälsa, större tillit och färre fängslade. Katarina Gospic nämnde det inte uttryckligen, men det hon beskrev var inget annat än budskapet i Jämlikhetsanden (The Spirit Level) som jag skrivit om flera gånger här på bloggen, där forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett visar på dessa effekter. De skandinaviska länderna är exempel på mycket jämlika länder där skillnad i disponibel inkomst är relativt låg jämfört med länder som USA och Storbritannien som är mer ojämlika, med de negativa effekter som tycks följa av det.

Oroväckande är emellertid att Sverige är ett land där jämlikheten minskar snabbare än i många andra jämförbara länder (se ex.vis kommentar i Dagens Arena). Riskerar vi därigenom att framöver se negativa konsekvenser i form av lägre tillit till varandra, sämre fysisk och psykisk ohälsa, fler tonårsgraviditeter, högre barnadödlighet, och behov av fler fängelser? En sådan utveckling måste vi i så fall bryta snarast möjligt!

 

Nya patientlagen förlegad innan den trätt i kraft? Om personcentrerad vård och andra självklarheter

På DN Debatt kritiseras idag förslaget till ny patientlag. Det är tre företrädare för Centrum för personcentrerad vård vid Göteborgs universitet/Sahlgrenska akademin (GPCC) som kritiserar synen på patienten som kund och konsument av sjukvård. Patienten ska vara en jämbördig part i sin egen vård och det måste slå igenom i propositionen till ny patientlag. Artikelförfattarna menar att, med personcentrerad vård är patienten en partner som man kommunicerar och planerar med.
Rubriken på debattinlägget är "Att lyssna på patienten gör vården mer effektiv".

Jag kan på sätt och vis tycka att det är självklarheter som dessa skribenter framför. Samtidigt är det nog så att vi behöver påminnas om dessa självklarheter, och andra. Framtidens vård bör förmodligen vara en person- eller patientcentrerad vård i kombination med ett värdebaserat vårdsystem (även benämnt vårdepisodersättning). Det sistnämnda innebär i korthet att vårdgivaren får betalt för hela vårdkedjan fram till dess att patienten blir frisk (eller åtminstone friskare). Detta till skillnad från idag då mycket av vården baseras på "styckeprisersättning": betalt för en diagnos, betalt för en operation, ev betalt för en operation till eftersom den första inte lyckades, betalt för rehabilitering. Med andra ord så är dagens system baserat på stuprör som har svårt att kommunicera med varandra.
Kommunikation är grundläggande i all verksamhet. Det inkluderar kommunikation med patienten. Som sagt, självklarheter, men ändå så svårt, så svårt...

När Alliansens kvinnor blir gravida...

Var och varannan dag får vi larmsignaler om bristen på vårdplatser i Sverige, och framförallt i Stockholm (bl a i gårdagens DN). Varken problemet eller lösningen låter sig enkelt definieras, men det är lätt att konstatera att Alliansen drivit fram en sådan hög produktionsnivå (OBS! Ej effektivitetsnivå...) att sjukvårdspersonalen springer snabbare och snabbare för att tillgängligheten (för de snuviga) ska öka, och luften i systemet har sugits ut till ett vakuum som riskerar att kväva alla försök till utveckling och nytänkande.

Inte minst barnmorskorna har gått ut med extremt tydliga signaler om att gränsen är nådd, att de inte längre kan garantera säkerheten för blivande mammor och deras barn som ska komma till världen.

Hittills har varningsropen och larmsignalerna klingat ohörda. Ansvariga landstingsråd inom Stockholms läns landsting har berömt barnmorskorna för deras fantastiska arbete, men man har knappast bidragit till någon förbättring.

Därför är det intressant att i Svenska Dagbladet idag ta del av ett krav från Alliansens egna, närmare bestämt två KD-kvinnor, tillika stockholmare, som utifrån sina höga poster kräver att nya förlossningskliniker öppnas i staden. Vad är då anledningen till deras kritik mot de egna leden? Jo, de är båda gravida och oroliga att behöva skickas till Uppsala, Västerås, Eskilstuna eller t o m Sundsvall när de ska föda. Jag förstår deras oro.

Vi får hoppas att denna uppmaning från Alliansens egna gravida kvinnor kan bidra till att förbättra situationen och minska oron även för alla övriga i Stockholms län, som är i väntans tider.

Raoul Wallenberg Airport? Bra förslag - men dåligt!

Häromdagen föreslog ett stort antal politiker och kulturpersonligheter (bl a MP:s Carl Schlyter) att Arlanda, i likhet med många internationella flygplatser i världen, får namn efter en berömd svensk som gjort en stor insats för mänskligheten. Deras förslag är föga överraskande Raoul Wallenberg som räddade många judar till livet i slutet av andra världskriget. Jag sympatiserar med förslaget men tycker samtidigt att det har ett olyckligt konventionellt drag över sig.
Utan reflektion så räknar förslagsställarna själva upp andra exempel på namngivna flygplatser i världen:
Charles de Gaulle (Paris), John F Kennedy (New York), Willy Brandt (Berlin), John Lennon (Liverpool), Lech Walesa (Gdansk) är exempel på det.

Därutöver har vi Galileo Galilei i Pisa, Leonardo da Vinci i Rom.
Vad är gemensamt för alla dessa? Jo, de bär namn efter berömda män - det blir lite gubbigt! Inte en endaste kvinna!? Vad ger det för signaler? Att det inte finns några kvinnor som utfört storartade ting?

Raoul Wallenberg är definitivt värd att hedra, men som det moderna och jämställda (?) land som Sverige ändå är så skulle vi kanske hellre döpa Arlanda efter en svensk kvinna som är värd att hedra.
Jag vill bara väcka tanken.
Kanske Astrid Lindgren Airport?
Eller Heliga Birgitta Airport? (hon föddes dessutom bara någon mil från Arlanda)
Anna Lind Airport?

Eller Anita Ekberg Airport?
Nä, det sistnämnda var på skämt...

Ramadanfirande à la Guantánamo Bay

Artisten Yasiin Bey (kanske mer känd som Mos Def) har försökt sig på att bli tvångsmatad på samma sätt som ett stort antal fångar på Guantánamo blir när de hungerstrejkar. Eftersom de flesta av dessa fångar är muslimer så "firar" de just nu Ramadan. Enligt uppgift så är fortfarande, efter drygt 10 år, 120 människor internerade på Guantánamo - utan rättegång. Barack Obama lovade när han tillträdde som president att stoppa denna rättsskandal och stänga fånglägret. När det gäller Guantánamo så har han misslyckats på alla sätt.

Hjärtinfarkt? Ta fram kreditkortet!

Nej, riktigt så illa är det inte ännu, att sjukhuset först kräver betalning innan man räddar dig från döden. Men tyvärr så anar man sådana tendenser. I måndagens DN stod att läsa hur privatdrivna Capio St Görans sjukhus vägrar ta emot hjärtsjuka om man inte får ersättning från det sjukhus patienten kom ifrån. Enligt en överläkare på Thoraxkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset så innebär det att patienter riskerar att dö i väntan. Och det har redan hänt, enligt honom, att patienter avlidit på grund av för lång väntan på operation, detta på grund av brist på vårdplatser.

Jag menar att detta är tydliga tecken på tre saker:

1. Vi har en konkret brist på vårdplatser, inte minst i Stockholmsregionen.

2. Vi har hamnat i ett läge där pengarna styr i alltför hög grad jämfört med medkänsla, medmänsklighet och läkaretik/vårdetik.

3. Vi behöver förmodligen snarast möjligt införa vårdepisodersättning, eller s.k. värdebaserad vård vilket innebär att vårdgivarna får betalt för hela vårdkedjan t o m rehabilitering. Detta istället för som idag, ersättning för de enskilda insatserna: en diagnos där (kachink!), en operation där (kachink!), en rehabilitering där (kachink!). Med vårdepisodersättning så ligger det faktiskt i vårdgivarens intresse att patienten blir frisk (!) vilket inte alltid är fallet idag, om man ser till de krassa ekonomiska villkoren.

Nu är det viktigt att inse att vårdepisodersättning inte utgör Alexanderhugget mot dagens bristfälliga styr- och ersättningssystem - men det bör vara ett steg i rätt riktning.

För den som vill veta mer om vårdepisodersättning finns mer information från t ex Stockholms läns landstings Hälso- och sjukvårdsförvaltning.

Kvällsbus i Almedalen (?) – del 2

En av de sista kvällarna under Almedalsveckan ägnade jag åt att, i Frälsningsarméns kapell, lyssna på ett roligt och tankeväckande samtal mellan Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör på tidningen Dagen, och den kände socialdemokratiske författaren, diktaren och debattören Göran Greider, tillika chefredaktör för tidningen Dala-Demokraten – tillika Årsta-bo. Jag har själv vuxit upp och levt större delen av mitt liv i Årsta, och har tidigare här på bloggen beskrivit min uppskattningför Göran Greiders dikter om denna södra ”stockholmsförort”.

Göran Greider gav denna kväll en målande och underhållande beskrivning av sin uppväxt och hur han redan i unga år skrev oerhörda mängder dikter (på baksidan av vänsterpartistiska flygblad), och att han bombarderade Bonniers förlag med manuskript tills de kapitulerade och gav ut hans första bok (ev blev det fel publicering eftersom man blandade ihop alla hans inskickade manuskript).
Han var som ung även mycket aktiv inom sport, men som han nu uttryckte det: ”Litteraturen räddade honom från idrotten”

Göran Greider är tydlig med att han inte är religiös i vanlig bemärkelse, men han menar att religiositeten är något som finns inbyggt i människan. Det finns däremot inte kyrkan, dogmer etc.
Han har själv en gång för drygt 10 år sedan upplevt en mycket stark Jesus-uppenbarelse, men förklarar den med att den typen av historiska personligheter som Jesus, Gandhi, Martin Luther King, alltid finns i våra medvetanden, och därför kan ”framkallas” (mitt ord, inte Görans) av t ex mental utmattning i kombination med djup depression, som i Görans fall vid tillfället.
 Som sagt, Göran tror inte på Gud och hans tolkning av treenigheten kunde ev vara en rördgrön allians. Han menade också att, om Jesus skulle gå med i ett part så skulle det vara vänsterpartiet, möjligen socialdemokraterna – kanske t o m miljöpartiet, men där går gränsen!

Det var en mycket givande kväll, också med fina musikaliska inslag, och efter det tog jag en skön strandpromenad för att ytterligare njuta av den vackra miljön och den vänliga atmosfären med glada människor man mötte överallt.
 

 

Kvällsbus i Almedalen (?) – del 1

 

Med facit i hand så måste jag säga att jag är positivt överraskad av Almedalsveckan. Visst förekommer en del rosévinsmingel, men huvudsakligen så är detta ett fantastiskt demokratifenomen där man i en inspirerande vacker miljö kan springa mellan intressanta högaktuella seminarier med toppnamn inom politik, det offentliga och näringslivet. Under årets Almedalsvecka hölls mer än 2 300 seminarier! Av dessa hann jag med kanske 25, och är väldigt nöjd med det. Jag fick både fakta, nya kontakter och inspiration. Apropå inspiration så förekommer ju en del kvällsaktiviteter under Almedalsveckan; ”What happens in Almedalen, stays in Almedalen!”
Jag vet inte riktigt hur det gick till men för egen del så ägnade jag en kväll åt Heliga Birgitta och nästa kväll var jag hos Frälsningsarmén. Hur kommer det sig?

 

Jo, eftersom ny forskning visat att Heliga Birgitta sannolikt föddes i min hemkommun Upplands Väsby (i Fresta församling) så anordnade kommunen ett vackert, och för Almedalen lite udda, kvällsevenemang i Helge Ands kyrkoruin, där Heliga Birgitta, nästan 700 år efter sin död, fick komma till tals om religion, om jämställdhet mellan könen, om jämlikhet och om att kämpa innerligt för något man tror på. Birgitta hade helst velat bli nunna, men insåg att hon gjorde större nytta utanför klostret. Under 17 år bodde hon i Rom och skrev regelbundet till dåvarande påven Urban V för att övertala honom att återvända från sin tillflykt till Avignon. Det gav resultat till slut, efter många år.

 

Evenemanget i Helge Ands kyrkoruin var en fin upplevelse som gav möjlighet att varva ner, och reflektera lite, efter några intensiva dagar i Visby.

I sammanhanget så förklarade kommunalrådet Kristina Klempt (FP) och kommunikationschef Johannes Wikman att Upplands Väsby nu inrättar ett Birgitta-pris för att årligen uppmärksamma och hedra en kvinna som verkat i den Heliga Birgittas anda. Nomineringar mottages med tacksamhet. Enligt uppgift så ska man också uppföra en staty över Birgitta, vid Fresta kyrka.

 

Som sagt, det var en fin upplevelse denna kväll. Det enda som saknades var möjligen en större publik som hade fått ta del av detta. Förhoppningsvis lyckas vi locka fler nästa år i Almedalen.

När jag efteråt ville tacka projektledaren Kajsa Franke, som också medverkade i föreställningen, så fick jag vänta medan en representant från Jönköpings kommun öste lovord över henne och på stående fot bjöd in Heliga Birgitta-projektet att besöka dem. Väsby-projekt på export! Kul!

Rent allmänt kan sägas att religiositeten hade sin plats i Almedalen denna vecka. Sverige är kanske världens mest sekulariserade land, men som författaren och diktaren Göran Greider uttryckte det: Religiositeten är inbyggd i människan, däremot inte kyrkan och dogmerna. Mer om detta i ett kommande inlägg här på bloggen.

Drönare över Almedalen?

Statsministern, tillika moderatledaren Fredrik Reinfeldt håller tal i Almedalen. Plötsligt riktas oroliga eller nyfikna blickar mot skyn.
Ovanför Almedalsparken svävar ett - UFO? En drönare?

Nja, det är inte attentatsförsök på gång. Det är TV-bolagets flygande kamera som dokumenterar att kvällens folksamling faktiskt är något större än igår, när Miljöpartiets Gustav Fridolin talade.

Men Reinfeldts tal är lite stelt, när det nu närmar sig slutet. Den första kraftfulla applåden kom först nu, när han förklarade tydligt att något främlingsfientligt parti INTE ska få inflytande i en framtida moderatledd regering efter 2014 (vid ev vinst...).

Fönsterplats för NPM

 

I eftermiddags var jag på tankesmedjan Cogitos seminarium "Efter New Public Management". Medverkade gjorde journalisten och författaren Maciej Zaremba, fd chefekononen på LO Dan Andersson, socialsekreterare Elin Lindèn som repr "Vi som bryter tystnaden", docent Karl Palmås, samt läkaren Magnus Lind.

 

 

Min partikollega Annika Hjelm ledde diskussionen. Som synes så var lokalen fylld till bristningsgränsen. Innehållsmässigt så var det ett lite spretigt seminarium, men det var faktiskt bra eftersom det gav lite nya, delvis jordnära, aspekter på NPM. Det gav seminariet en annan karaktär än exempelvis det tidigare där Zaremba medverkade tillsammans med ordförandena för läkarnas, lärarnas och polisernas fackförbund.

Elin gav inledningsvis en beskrivning av hur dagens ekonomifixerade styrsystem gör att man hon och hennes kollegor snarare tvingas jaga besparingar än hjälpa behövande hemlösa. Maciej återgav i korta drag hur NPM tvingar fram närmast (eller fullt ut!?) korrupta system, t ex i vården eller hos polisen. Hans medförfattare av boken Patientens pris, läkaren Magnus Lind, gav ett konkret förslag på hur t ex vårdens finansiering skulle kunna förbättras genom professionella bedömningar av de vårdresultat som åstadkoms.Dan Andersson, numera pensionär men säkerligen en aktiv sådan, beskrev i ord och bild vad ett överdrivet kontrollsystem som NPM kostar, bl a genom att jämföra med USA som har en sjukvård som kostar 50% mer än den vård vi har i Sverige.

Karl Palmås, som jag hade nöjet att lyssna på tidigare i år, på ett seminarium i Riksdagshuset, beskrev hur han i sin forskning studerat NPM som fenomen i Storbritannien, där man ju gjort ungefär samma plågsamma läxor som Sverige nu genomgår. Karl kallar paradoxen med avreglering, valfrihet och konkurrens, följd av allt hårdare central (statlig) reglering som "frimarknads-stalinism". Ganska målande!  

Annika konstaterade i slutet att diskussionen går vidare. Vi behöver definitivt ett bättre styrsystem för vår allmänna välfärd!

 

  

Gustavs avslöjande i folkfyllda Almedalen

Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, höll ett riktigt bra tal i Almedalsparken som var rejält fylld med folk. De två föregående kvällarna ter sig som lokala små torgmöten i jämförelse. Vi får hoppas att det avspeglar sig i nästa års valresultat. Gustav gick till angrepp mot Alliansregeringen för den defensiva och klimatfientliga politik som förs. Likaså kritiserades Alliansens "val-godis", ett femte jobbskatteavdrag. De pengarna vill MP hellre satsa på skolan eller vården!

Gustav avslöjade också att han en gång missade ett sommarjobb pga ett framträdande med Black Sabbath (?)

 

Efter avslutningen med en fin dikt i sommarkvällen så möttes Gustav Fridolin av ovationer och jubelrop.

I det ögonblicket värmde det extra i bröstet, att få vara en del av en demokratisk rörelse präglad av värme och mod - Miljöpartiet.

Patientsäkerhetsarbete i Karlskoga inspirerar!

Dagens första Almedalsseminarium var - för min del - kl åtta i Länsstyrelsens trevliga trädgård, i Visby.
Det var Vårdförbundet som arrangerade och utöver ordförande Sineva Ribeiro så deltog i en diskussionspanel även en KI-kollega till mig, professor Carol Tishelman, Läkarförbundets Marie Wedin och SKL:s Göran Stiernstedt samt Agneta Jöhnk. Utöver Carol så var huvudtalare Lena Adolfsson, med rätta stolt sjukhusdirektör på Karlskoga lasarett som vunnit utmärkelsen Svensk Kvalitet 2012. Detta för ett långsiktigt, målinriktat och framgångsrikt kvalitets- och patientsäkerhetsarbete.

För det är ju så: ökad kvalitet ger ökad patientsäkerhet i vården! I Karlskoga har det inneburit att andelen patienter med trycksår är endast 1% jämfört med rikssnittet för sjukhus, som är 7%. Därutöver så stärks den positiva bilden bl a av att nästan samtliga personal och patienter är mycket nöjda med sitt lasarett (ca 95% i båda fallen) .

Nu kanske ska inflikas att Karlskoga har ca 150 vårdplatser, och jag kunde inte låta bli att fråga om det gick att översätta det fina arbete man gjort där, till ett stockholmsperspektiv där ex.vis Karolinska universitetssjukhuset har ca 800 vårdplatser - i Solna resp Huddinge!

Panelen, och inte minst Lena Adolfsson, menade ändå med eftertryck att det går att åstadkomma samma resultat i Stockholm. Uppmuntrande - och kanske en utmaning?

Från MP:s sida i Stockholm läns landsting har vi ju arbetat extra med att börja ta fram en politisk strategi, och förslag till satsning på just patientsäkerhet. Den går främst ut på att genom riktad forskning och riktade utbildningsinsatser förbättra informationsutbytet i vården samt minska vårdrelaterade infektioner och skador. Det är satsningar som skulle utgöra investeringar snarare än kostnader, och spara både liv, lidande och skattekronor.

Språkrören bästa partiledarcheferna!

I Expressens Almedalsutgåva så presenteras en vetenskaplig studie som tidningen Chef genomfört. Den visar - föga överraskande? - att Miljöpartiets språkrör, Gustav Fridolin och Åsa Romson, är de partiledare som uppvisar bäst förmåga att leda sitt parti:
"Båda får med beröm godkänt. Av alla. Snabba och tydliga. Risken är möjligen att de framstår som beslutsmaskiner." (?)

Åsa och Gustav får totalt 29 poäng i undersökningen. Hela fältet är jämnt. Det skiljer inte så många poäng mellan vinnare och förlorare. Sämst som chef är - Göran Hägglund (KD). Men han är ju istället roligast!