Den twittrande hunden

I ett tidigare inlägg lyfte jag ju fram katten Mimmi och i min presentation intill så beskriver jag mig själv - bl a - som kattägare. För en tid sedan så blev jag lite orolig att jag med det skulle skrämma bort hundägare från bloggen. Därför valde jag för säkerhets skull att lägga till att jag är hundvän också. Aningen insmickrande... Men min känsla är att människor är antingen eller, dvs man kan inte tycka om både hundar och katter. Möjligen generaliserar jag en aning nu, eller?

Hursomhelst, min son har en weimaraner vid namn Rike som även han har en plats i mitt hjärta (hunden alltså). Ända sedan Rike var valp så har vi misstänkt att han har hundarnas motsvarighet till ADHD. Det yttrar sig i viss hyperaktivitet, överdrivet fokus på en viss grästuva eller en upphittad ölburk, och selektiv hörsel. Samtidigt finns det nog en koppling mellan dessa personlighetdrag och det faktum att Rike är exceptionellt begåvad. Förutom att vara världens kärvänligaste hund så är Rike en baddare på - Twitter. Om jag får säga det själv så är han bättre på att twittra än många tvåbenta, framförallt inom politiken. Men det är klart, jag är ju jävig.
Nåväl, bedöm själv: @HundenRike

Ovan en bild från vår fjällvandring förra sommaren. Nedan en bild av Rike som liten valp.

Människans bästa vän är hunden - även i vården

Det är ju ett gammalt känt talesätt att Människans bästa vän är hunden, och det har naturligtvis inte kommit till av en slump. Ända sedan människan först lyckades domesticera vargen, kanske för 100 000 år sedan, så har hunden skänkt hjälp och glädje till oss på olika sätt. På senare tid uppmärksammas hur hunden kan hjälpa oss rent medicinskt. På TV-nyheterna häromdagen fick vi höra senaste nytt om hur man kan utnyttja hundens fantastiska luktorgan till att påvisa förekomst av cancer; Hunden Lotti sniffar sig fram till blodprov från en patient med äggstockscancer. Nu kan det vara både dyrt och bökigt att ha hundar anställda på laboratorium för att sniffa på patientprover (labb-radorer?) så istället försöker men efterlikna hundens nos med elektronik vilket beskrivits av Lottis husse, György Horvath i tidskriften Future Oncology:
Differens Volatile signals emitted by human ovarian carcinoma and healthy tissue

När vi nu rör oss på molekylnivå så kan man ju också nämna den forskning som Kerstin Lindblad-Toh m fl ägnar sig åt i den så kallade Hundgruppen på Sveriges Lantbruksuniversitet och Uppsala Universitet. Genom att analysera DNA och gener hos hundar av olika raser så ökar man kunskapen om sjukdomar som kan drabba även människor. I en nyligen publicerad artikel hittade man överraskande stora skillnader när det gäller förekomst av s.k. endogena retrovirus hos hund (boxer; 0,15% av arvsmassan) respektive människa (8% av arvsmassan). Endogena retrovirus är virus som kan integrera sin arvsmassa i våra kromosomer och sedan leva vidare. Som antyds av procentsatserna så har vi hundratals eller tusentals sådana som följt med mänskligheten (eller vargen/hunden) sedan urminnes tider. Vilken ev skada - eller nytta - dessa ständiga "snyltgäster" kan åstadkomma vet vi inte i detalj.

Som jag nämnt tidigare på bloggen så kan hunden också användas som vårdhund för att träna kommunikation och kognitiva förmågor hos dementa patienter, eller för att sprida glädje bland svårt sjuka barn som på Lilla Erstagården. Labradoodlen Livia  är utan tvekan en uppskattad ljusglimt.

Utbildning av vårdhundar finns på flera ställen i landet, t ex i Brösarp och Uppsala.
Miljöpartiet lyfter gärna fram den hälsofrämjande effekt som djur och natur har på oss männsikor, t ex i skriften: Grön hälsa och rehabilitering. Natur och djur på recept - en naturlig väg till hälsa

Som sagt, människans bästa vän är hunden, även om den förmodligen har "bjudit" på något retrovirus som vi människor nu bär på. Eller - det kanske är tvärtom?