"Björklund struntar i kritiken" - Om projektet LifeGene

För drygt ett år sedan skrev jag på bloggen om de märkliga turerna från utbildningsminister Jan Björklunds (FP) sida för att försöka runda lagstiftningen så att det stora och betydelsefulla forskningsprojektet Life Gene skulle kunna återupptas så snabbt som möjligt (Björklund enögd i LifeGene-frågan?). Lite för snabbt kunde man oroligt undra.

Genom att försöka driva igenom nya regler i form av en förordning (som inte behöver riksdagens beslut...) så tänkte sig Jan Björklund att problemet skulle lösas. Föga förvånande så fick förslaget kraftig kritik, bl a från Datainspektionen ("Skarp kritik mot ny forskningsförordning"). Uppenbarligen tvingades den stridbare ministern retirera och en utredning ledd av Bengt Westerberg tillsattes. Ett nytt lagförslag, det tredje i ordningen har nu baxats ända fram till lagrådet, trots kvarstående kritik från Datainspektionen (remissvaret) men även från Vetenskapsrådet och Statens Medicinsk-Etiska Råd (se föregående remissvar).

Särskilt intressant i sammanhanget, vilket också påtalas i remissvaren, är att det nyligen från EU kommit en vägledning om att framtida forskning i regel inte är ett tillräckligt specifikt ändamål för att tillåta datainsamling likt LifeGene. Något som utbildningsministern och hans departement inte tycks bry sig om?

Om detta läser jag i senaste numret av Life Science Sweden (länk till tidigare artikel i ämnet, den nya tycks inte finnas på webben ännu).

Tyvärr tycker jag hela denna hantering är ganska avslöjande när det gäller forsknings- och utbildningsministerns naiva syn på den viktiga och komplexa problematiken kring kvalitetsmässig forskning kombinerad med bibehållet integritetsskydd för donatorer och patienter. Det är både ledsamt och oroväckande.

Människans bästa vän är hunden - även i vården

Det är ju ett gammalt känt talesätt att Människans bästa vän är hunden, och det har naturligtvis inte kommit till av en slump. Ända sedan människan först lyckades domesticera vargen, kanske för 100 000 år sedan, så har hunden skänkt hjälp och glädje till oss på olika sätt. På senare tid uppmärksammas hur hunden kan hjälpa oss rent medicinskt. På TV-nyheterna häromdagen fick vi höra senaste nytt om hur man kan utnyttja hundens fantastiska luktorgan till att påvisa förekomst av cancer; Hunden Lotti sniffar sig fram till blodprov från en patient med äggstockscancer. Nu kan det vara både dyrt och bökigt att ha hundar anställda på laboratorium för att sniffa på patientprover (labb-radorer?) så istället försöker men efterlikna hundens nos med elektronik vilket beskrivits av Lottis husse, György Horvath i tidskriften Future Oncology:
Differens Volatile signals emitted by human ovarian carcinoma and healthy tissue

När vi nu rör oss på molekylnivå så kan man ju också nämna den forskning som Kerstin Lindblad-Toh m fl ägnar sig åt i den så kallade Hundgruppen på Sveriges Lantbruksuniversitet och Uppsala Universitet. Genom att analysera DNA och gener hos hundar av olika raser så ökar man kunskapen om sjukdomar som kan drabba även människor. I en nyligen publicerad artikel hittade man överraskande stora skillnader när det gäller förekomst av s.k. endogena retrovirus hos hund (boxer; 0,15% av arvsmassan) respektive människa (8% av arvsmassan). Endogena retrovirus är virus som kan integrera sin arvsmassa i våra kromosomer och sedan leva vidare. Som antyds av procentsatserna så har vi hundratals eller tusentals sådana som följt med mänskligheten (eller vargen/hunden) sedan urminnes tider. Vilken ev skada - eller nytta - dessa ständiga "snyltgäster" kan åstadkomma vet vi inte i detalj.

Som jag nämnt tidigare på bloggen så kan hunden också användas som vårdhund för att träna kommunikation och kognitiva förmågor hos dementa patienter, eller för att sprida glädje bland svårt sjuka barn som på Lilla Erstagården. Labradoodlen Livia  är utan tvekan en uppskattad ljusglimt.

Utbildning av vårdhundar finns på flera ställen i landet, t ex i Brösarp och Uppsala.
Miljöpartiet lyfter gärna fram den hälsofrämjande effekt som djur och natur har på oss männsikor, t ex i skriften: Grön hälsa och rehabilitering. Natur och djur på recept - en naturlig väg till hälsa

Som sagt, människans bästa vän är hunden, även om den förmodligen har "bjudit" på något retrovirus som vi människor nu bär på. Eller - det kanske är tvärtom?

Världens största virus!

Megavirus chilensis, så heter det nyupptäckta monstervirus som upptäckts av franska forskare utanför Chiles kust.
Med "monster" syftar jag i detta fallet på att detta virus är så stort att det kan ses i vanligt ljusmikroskop och att det innehåller över 1 000 gener. Som jämförelse kan nämnas att de flesta virus som smittar oss människor har endast något tiotal gener, ibland kanske hundratal.
Megavirus chilensis tycks leva inuti vissa amöbor i havet. Sannolikt utgör det ingen fara för människan.

I Natures blogg news som ovanstående länk går till så står också om den gigantiska bakterien Epulopiscium som innehåller 200 000 kopior av sin egen arvsmassa (genom). Normalt brukar man säga att bakterier är haploida, dvs bara har en (1) genuppsättning, vilket i och för sig är en sanning med modifikation. Men hundratals tusen!? Wow!

Visst är det fascinerande att det fortfarande finns en hel del att upptäcka i vår fantastiska värld!