När jag skriver detta så har vi 12 timmar kvar av år 2012. Det har varit ett händelserikt år på flera sätt men det som ändå satt en stor prägel på det gångna året för egen del är den på samma gång skrämmande och förbryllande tystnad som råder kring den globala uppvärmningen och risken för klimatförändringar.
Det rör sig denna gång om den största och viktigaste pedagogiska utmaningen som mänskligheten står inför. Som så ofta vid pedagogiska utmaningar så brukar man försöka göra liknelser av olika slag. Ett exempel kan vara följande:
Jag mår inte riktigt bra och går därför till en läkare som efter undersökningen förklarar att jag riskerar att dö om jag inte ändrar levnadssätt. Jag tvivlar på doktorn och går därför till en annan för att få en "second opinion". Även denna läkare förklarar samma sak. Efter att ha konsulterat 10 olika läkare så har 9 av dessa varit tydliga med att jag måste leva sundare för att inte riskera att dö knall och fall inom ett år. Den 10:e läkaren däremot förklarar att de övriga har fel och att jag är frisk som en nötkärna och kan fortsätta stressa, äta fet snabbmat, röka och dricka en halv flaska vin om dagen. Bör jag då lyssna på den 10:e doktorn eller är det klokare att lita på majoriteten av experter och följa försiktighetsprincipen?
Valet borde inte vara så svårt. Åtminstone inte om jag lyckas undvika att drabbas av svårartad förnekelse...
Men varför är det då så svårt att få gehör för motsvarande varningar rörande framförallt koldioxidutsläpp och effekter på vårt framtida klimat? Jo, som professor Johan Rockström förklarar i gårdagens SvD så har vi människor svårt att anpassa vårt beteende utifrån risker vilkas konsekvenser ligger decennier fram i tiden. Detta gäller inte minst politiker som av logiska skäl tänker endast i mandatperioder.
På DN Debatt denna årets sista dag så påtalas av Johan Kuylenstierna, vd för Stockholm Environment Institute, samt Lisa Sennerby Forsse, rektor för Sveriges Lantbruksuniversitet, att klimatförändringen är ett hot och att Sverige saknar strategi för trygg livsmedelsförsörjning.
I Sveriges Radios program Publicerat där man debatterar mediefrågor, så ställer Johannes Ekman den högst relevanta frågan om medierna har glömt klimathotet? Eller formulerad på ett bättre sätt så undrar Ekman: Hur länge ska vi i media tillåta att politikerna låter det alltmer alarmerande klimathotet glida bort från sitt självklara fokus i samhällsdebatten?
Detta problem åskådliggjordes på ett förvånansvärt tydligt sätt i radions Lördagsintervju med statsminister Fredrik Reinfeldt (M) strax före jul. Klimatfrågan berördes inte med ett ord under hela intervjun som snarare hade fokus på kortsiktiga frågor om ekonomi och sysselsättning.
I politikerns naturliga överlevnadstaktik ligger att inte ta upp långsiktiga och samtidigt plågsamma och obehagliga åtgärder eftersom sådant med största sannolikhet är detsamma som politiskt självmord. Icke desto mindre så är vi idag i det läget att den politiker som medvetet undviker sin moraliska skyldighet att, på lokal eller global nivå, ta itu med den globala uppvärmningen och klimathotet riskerar ett långt värre straff än politiskt förbleknande. Straffet riskerar nämligen att bli oförstående och hatiska fördömanden från framtida generationer som med ett smärtsamt facit i hand frågar sig hur deras förfäder kunde vara så dåraktigt fartblinda - och egoistiska.
Vi har ont om tid. En sann omställning måste påbörjas snarast och det är allas vår skyldighet att bidra till den. Men vi politiker får inte blunda för det särskilda och mycket tunga ansvar vi bär. Detta för att vi ska kunna se våra barn och barnbarn i ögonen och ärligt kunna säga: Vi gjorde vårt bästa.
