Militäravtal avslutas - tack och lov!

Det krävdes en förolämpande maktdemonstration av Saudiarabien mot utrikesminister Margot Wallström för att militäravtalet mellan våra länder skulle sägas upp. Äntligen!
En seger för alla som kämpar för jämställdhet och mänskliga rättigheter!
Förhoppningsvis kan Sverige lämna detta bakom sig och nu försöka etablera andra sundare kanaler för konstruktiv dialog med saudierna.

Hursomhelst glädjande besked, men lite trist att det inte kunde komma redan i söndags, den 8 mars...

Sverige världsbäst på jämställdhet?

Idag är det som bekant Internationella kvinnodagen, och i Sverige klappar vi oss gärna lite extra på huvudet för att vi är så duktiga på jämställdhet - eller?

Som tabellen visar så ligger det svenska glastaket fortfarande mycket lågt, även i jämförelse med många andra länder i världen. Att titta på andelen kvinnor på höga chefspositioner är naturligtvis bara ett av många sätt att mäta jämställdhet. Men nuvarande nivå är inte acceptabel och problemet är att det inte händer så mycket på chefsfronten, trots allt vackert prat. Som jag nämnt tidigare på bloggen så är det hög tid att - för en gångs skull - följa Norge i spåren och lagstifta om könskvotering. Annars tar det åtskilliga decennier ytterligare, eller kanske ett sekel i nuvarande takt...

Tack Jens! Nu sätter MP press för en nödvändig kvotering

Knappast någon kan ha missat bryggerikungen tillika Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrups famösa uttalande om att han "absolut inte" vill ha en kvotering av kvinnor till företagens styrelser - eftersom det saknas kompetenta kvinnor!

Han har efteråt erkänt att det var ett klumpigt uttalande och kunde själv konstatera att det kanske t o m kan bidra på ett positivt sätt när det gäller att öka jämställdheten i landets företagsledningar.

Nu sätter Miljöpartiet press på regering och riksdag om att lagstifta att de svenska börsbolagens styrelser ska innehålla minst 40% kvinnor, vilket förklarades av språkröret Gustav Fridolin i kvällens Rapport-sändning.

Bra av Fridolin, men av den anledningen tycker jag att det är lite synd att inte hela MP:s riksdagsgrupp stod bakom den MP-motion som lades i Riksdagen i höstas där man föreslår just ett lagförslag om kvotering...

Ett steg bort från landstingspolitiken?

Som jag flaggat för i tidigare inlägg så deltog jag på torsdagskvällen i ett 4 timmar långt regionmöte i Landstingssalen där Miljöpartiets Stockholmsregion skulle fastställa valsedlarnas kandidatlistor för riksdags- respektive landstingsvalet i höst. Efter en lång diskussion om den av valberedningen föreslagna riksdagslistan, där även andra yrkanden förekom, så slutade det hela ändå i att valberedningens förslag fick bifall av regionombuden. Därigenom toppas länets riksdagslista av Gustav Fridolin, Annika Hirvonen, Carl Schlyter och Esabelle Dingizian.

Efter dessa tre timmars överläggningar, alltså utan egentliga ändringar i slutresultatet jämfört med valberedningens förslag, så var det dags att fastställa landstingslistorna - trodde vi.
Dessförinnan hade vi fått veta att larmet skulle aktiveras kl 22. Alltså gällde det att hinna färdigt på en timme. Hur ska detta gå? tänkte jag, som röstberättigat ombud för Upplands Väsby.
Till saken hörde naturligtvis också att jag själv var en av kandidaterna, på sjätte och sista plats av de toppkandidater som ska finnas på samtliga valsedlar i alla länets valkretsar (exklusive Stockholms stad). Och till saken hörde att det hade kommit motförslag. Upplagt för spänning med andra ord...

Efter en ganska kort diskussion, med överraskande få inlägg, så var det dags för beslut. Ett efter ett av motförslagen avslogs (ett av dem efter tre helt jämna voteringar följt av lottning!*).

Så var vi då framme vid det mest avgörande beslutet, nämligen om valberedningens förslag skulle återremitteras,dvs bakläxa. Och så blev faktiskt fallet efter en ganska jämn röstning. Beslutet innehöll också ett påbud till valberedningen att inte ha färre kvinnor bland de 6 toppnamnen än vad provvalsresultatet anger, och i beslutet anges antalet till fem. Konsekvensen av detta kan mycket väl bli att jag flyttas ner, och därigenom missar möjligheten att bli ordinarie ledamot i landstingsfullmäktige.

Det är här det blir lite komplicerat. MP:s provval för några månader sedan utgjordes nämligen av två delar: dels kommunavdelningarnas röstning där 13 av 25 kommuner lämnade in en röst där man rangordnade 7 kvinnliga och 7 manliga kandidater, dels en individuell röstning där tyvärr endast 20% av medlemmarna i Stockholms län röstade (som nämnts tidigare är inte Stockholms stad inkluderat i detta val).

I det förstnämnda valet, kommunavdelningarnas val, hamnade jag på delad tredje plats med 45 poäng, med en kvinna på samma poängtal. Före oss hade vi en man på 49 poäng och en kvinna på 66 poäng.
I det individuella valet, där resultatet räknas samman på ett aningen komplicerat sätt enligt modellen Instant Runoff Voting, hamnade jag på åttonde plats med en man och 6 kvinnor före. I sammanhanget kan ändå nämnas att jag hade fått näst flest förstahandsröster!

Valberedningen hade i sitt förslag försökt väga samman de båda valen, i kombination med ett flertal andra bestämda kriterier. Men de regionombud som la motförslaget utgick märkligt nog bara ifrån det individuella - och minst representativa? - provvalsresultatet. Och de fick alltså med sig en knapp majoritet av regionmötet att besluta enligt detta. Förvånande och märkligt.

Valberedningens uppdrag är nu att ta fram ett nytt förslag där man menar att 5 av de 6 första platserna på listan ska utgöras av kvinnliga kandidater.
Detta är ett medvetet avsteg från tidigare grundläggande princip att varva män och kvinnor om vartannat.
Jag anser själv att det är viktigt att arbeta konkret för ökad jämställdhet, och för att öka förutsättningarna att vi får MP-kvinnor på högre politiska poster. Jag har själv medverkat i beslut i den riktningen.

Samtidigt har jag svårt att förstå hur man i detta fallet kan bortse helt från kommunavdelningarnas vilja - där faktiskt en majoritet röstade. Ironiskt nog så tycks dessutom jämställdhetsproblemet vara allra minst inom landstingspolitiken, enligt MP:s egna rapport för en tid sedan.

Under denna mandatperiod har jag varit förste ersättare i Stockholms landstingsfullmäktige, men jag har under det senaste året tjänstgjort vid nästan samtliga fullmäktigemöten, och jag har debatterat med Alliansens landstingsråd och andra politiker i många olika frågor. Jag har under mandatperioden deltagit på samtliga sammanträden i landstingsstyrelsens forskningsberedning, och där som ledamot för MP lämnat drygt ett dussin särskilda uttalanden (SU) och förslag till beslut (FTB). Sedan i höstas är jag ersättare för Helene Öberg i hälso- och sjukvårdsnämnden, och även där har jag deltagit i samtliga möten och medverkat i formulering av både SU och FTB.

Jag har också representerat MP i den politiska styrgruppen för utveckling av regional kärna Flemingsberg. Det passar mig bra eftersom jag i mitt yrke som lektor vid Karolinska Institutet har varit stationerad där, och känner ett starkt engagemang för att denna del av länet, Södertörn, ska ges goda möjlighet att blomstra och bilda en positiv motkraft till stora satsningar i norr (NKS,Hagastaden mm).

Utifrån ovanstående så kan jag ärligt säga att det vore ledsamt och på flera sätt obegripligt om jag inte ges möjlighet att efter valet i september få börja arbeta "på riktigt" med landstingspolitiken, för Miljöpartiets bästa och för en långsiktigt hållbar Stockholmsregion.

Men som sagt, landstingslistorna är ju inte beslutade ännu, och därför finns fortfarande en strimma av ljus och hopp om ett fortsatt engagemang i landstingspolitiken!


*Apropå lottning så avslöjade Gustav Fridolin under regionmötet att lottning utnyttjas för beslut även i riksdagen, betydligt oftare än vad vi kan tro och önska. Hmm, det kanske förklarar en del...

Om jämställdhet, men också om HIV som fortfarande dödar....

Idag deltog jag på en Jämställdhetsutbildning som Miljöpartiet anordnade I ABF-huset i Stockholm. Moderator var MP:s tidigare språkrör Maria Wetterstrand. Jag är glad att jag tog mig tid att delta eftersom dagen var både intressant och givande. Inte minst så väcktes många tankar och funderingar kring fortsatt arbete för ökad jämställdhet. Medverkade med presentationer gjorde Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby (Gertrud var fantastisk!), Karen Austin från Ungdomsstyrelsen samt Magnus Jacobson från Sveriges Kommuner och Landsting.

Under sista timmen fick vi lyssna till en intressant paneldiskussion med Fatima Doubakil (bl a initiativtagare till hijabuppropet), Carlos Diaz (RFSL), Birgitta Andersson (FQ - Forum Kvinnor och funktionshinder) samt Victoria Kawesa (genusforskare vid Linköpings Universitet). Temat för panelsamtalet var Ett intersektionellt perspektiv på jämställdhet, vilket i princip handlar om att titta på genusaspekten (kön) utifrån, eller kopplat till, en eller flera av övriga diskrimineringsgrunder (se Diskrimineringslagen).

Den avslutande paneldiskussionen väckte som sagt många tankar och jag hade önskat att det funnits mer tid för frågor. Det är en stor utmaning bara att ta sig an en sorts diskriminering (t ex utifrån kön). Om man ska försöka bekämpa olika kombinationer av diskriminering (t ex kön i kombination med etnicitet - eller ras som föreslogs under samtalet - eller religion, eller funktionsnedsättning) så riskerar det att bli än mer komplicerat.

Lite av denna problematik dyker upp ibland på MP:s regionmöten känner jag, då just Jämställdhet finns med på dagordningen. Det är viktigt att olika typer av diskrimineringsområden inte ställs mot varandra, som konkurrenter. Vi måste ju arbeta intensivt med samtliga!

Avslutningsvis vill jag nämna att Victoria Kawesa påminde om att det imorgon är Internationella AIDS-dagen. Victoria berättade med anledning av det att en betydande andel av de människor i Sverige som dör av HIV och AIDS är afrikaner. Bakgrunden till det är nog i sig mångfacetterad men en del av förklaringen till att människor i vårt land dör av en infektionssjukdom som knappast längre är en dödlig sjukdom (pga befintliga läkemedel), är att informationen är bristfällig och att de HIV-smittade kanske inte vågar söka vård, t ex om de är papperslösa. I en artikel om HIV-prevention i afrikanska invandrargrupper finns följande citat från några av dessa HIV-smittade:
”Vi afrikaner som bor utanför Afrika är mindre informerade om hiv än de som bor kvar hemma.”
”Vi afrikaner är ju värst drabbade, det är obegripligt att vi inte reagerar mer.”

I världen beräknas mer än en och en halv miljon människor dö av HIV/AIDS i år, och mer än en kvarts miljon barn blir HIV-smittade, de flesta i Afrika.

Victoria Kawesa är inte bara forskare, hon är också verksamhetschef för CinemAfrica och imorgon söndag kl 11 är det filmfrukost på Bio Rio för att uppmärksamma World AIDS Day.

Min dotter misshandlad!?

För något år sedan följde jag en av döttrarna till akuten eftersom hon hade fruktansvärda smärtor som inte ville avta. Efter en tids väntan så kom en sjuksköterska och ropade upp dotterns namn. Dottern reste sig mödosamt och med min hjälp tog hon sig stapplande mot sköterskan och de inre regionerna av akutmottagningen. Sjuksköterskan tittade på dottern och sedan på mig. Hon frågade "Är du hennes pojkvän?"
Dottern och jag blev båda lika häpna, och trots plågan så kunde dottern inte låta bli att skratta till lite. Jag log lite generat och försökte ta det som en komplimang även om jag anade bakgrunden till hennes fråga.

Vi förklarade hur det låg till. Sjuksköterskan förklarade snabbt att det var så fullt inne på mottagningen så det var bäst att jag stannade kvar i väntrummet så länge. Därefter ledde hon min dotter in genom dörren till en väntande brits och en medicinsk undersökning.

Jag förstod naturligtvis varför sjuksköterskan hade sagt så som hon gjorde. Det händer tyvärr att akutvårdspersonalen får se en och annan kvinna med smärtor som orsakats av en man som hon känner, kanske en make, kanske en pojkvän, kanske även en pappa.

Efter bara några minuter kom samma sjuksköterska ut och förklarade för mig att det nu gick bra att komma in. Det var ju inte så att trängseln på insidan mirakulöst hade upplösts på den korta tiden. Däremot hade vårdpersonalen gjort en snabb bedömning att min dotter inte blivit misshandlad utan att hon sökt hjälp av andra medicinska skäl.

Idag är det FN:s internationella dag mot kvinnovåld. Tyvärr så är våld mot kvinnor fortfarande ett stort problem i världen, men också i Sverige. I vårt land dödas 15-20 kvinnor av en pojkvän, make eller ex-man - varje år. Det är djupt sorgligt och ovärdigt ett Sverige som ska vara både en rättsstat och ett jämställt välfärdsland. Dessutom är det ytterst få av dessa våldsbrott som klaras upp (Polisen saknar kunskaper för att utreda kvinnovåld).

Följaktligen tycker jag att det är bra att vårdpersonalen är vaksam. Det är bättre att riskera att genera en medföljande pojkvän eller pappa, än att riskera en misshandlad kvinnas liv. Om hon inte får hjälp att få stopp på våldet så kan hon nästa gång bli ihjälslagen.

Vi måste alla bidra till att, genom hänsynsfull vaksamhet, information och utbildning, skapa en nolltolerans mot kvinnovåld.

Mångfald och transparens istället för enfald och slutenhet!

Igår klubbade Sveriges riksdag igenom en ändring av Offentlighets- och sekretesslagen vilket ytterligare riskerar att försämra den unika svenska offentlighetsprincipen. Enligt tryckfrihetsexperten Nils Funcke kan den nya lagändringen användas för att mycket godtyckligt hemligstämpla handlingar. Lagändringen skylls på behovet att EU-anpassa de svenska bestämmelserna, men som Miljöpartiets Peter Eriksson förklarar så kan detta leda till slentrianmässig sekretess och att sekretessbedömningen överlåts till andra länder, i värsta fall till de länder som har minst offentlighetsprincip och transparens. I riksdagen igår var det bara MP och V som röstade emot lagändringen. Som Konstitutionsutskottets ordförande föreslår ändå Peter Eriksson att den nya lagändringen ska utvärderas efter en tid. Vi får hoppas att det blir så.

I Dagens Nyheter var det ett intressant Debatt-uppslag idag. På ena sidan ett upprop från näringslivet, med Anna Bråkenhielm och Meg Tivéus i spetsen, med budskapet:
Hög tid att könskvotera för bolagens och landets bästa.

Jag kan inte annat än hålla med, och det har varit min inställning sedan länge. Det tar alldeles för lång tid för svenska bolag att bli mindre mansdominerade. Sverige är i internationell jämförelse en medelmåtta när det gäller kvinnor i bolagsledningar (plats 22 av 44 granskade länder...).
Författarna till inlägget i DN pekar på att bolag med könsblandade styrelser sköts bättre och är mer lönsamma än andra. Det är nog dags nu att lagstifta på liknande sätt som man gjort i Norge.

Vad stod då på andra halvan av debattuppslaget i Dagens Nyheter idag? Jo, där fick mitt eget parti en rejäl känga - av ett stort gäng partikollegor:
Miljöpartiets program för mångfald bara tomma ord

I inlägget kritiserar författarna, som liksom jag tycks ha utländskt påbrå, det faktum att MP inte lyckas omvandla de vackra orden om integration och mångfald ens i de egna vallistorna till EU-valet 2014. Detta är ett fenomen som jag själv tyvärr känner igen i den meningen att jämställdhetsaspekterna (dvs könsaspekterna) lyfts fram på ett starkt och bra sätt, men tyvärr så tycks då de övriga mångfaldsaspekterna hamna utanför synfältet. Vi måste bli bättre på att öka mångfalden, utifrån alla aspekter, även i de egna leden. Annars är vi inte trovärdiga i vår målsättning.

Malala for President - Anywhere!

Det är bara att kapitulera. Hennes dramatiska öde hittills är helt ojämförbart. Detsamma gäller hennes förmåga att - efter mordförsöket - uttrycka en tolerant och samtidigt kompromisslös beskrivning av vägen mot det jämställda samhället. Denna 16-åring har en mognad och formuleringsförmåga som många av oss bara kan drömma om. Intervjun i kvällens Skavlan är värd uppmärksamhet.

Raoul Wallenberg Airport? Bra förslag - men dåligt!

Häromdagen föreslog ett stort antal politiker och kulturpersonligheter (bl a MP:s Carl Schlyter) att Arlanda, i likhet med många internationella flygplatser i världen, får namn efter en berömd svensk som gjort en stor insats för mänskligheten. Deras förslag är föga överraskande Raoul Wallenberg som räddade många judar till livet i slutet av andra världskriget. Jag sympatiserar med förslaget men tycker samtidigt att det har ett olyckligt konventionellt drag över sig.
Utan reflektion så räknar förslagsställarna själva upp andra exempel på namngivna flygplatser i världen:
Charles de Gaulle (Paris), John F Kennedy (New York), Willy Brandt (Berlin), John Lennon (Liverpool), Lech Walesa (Gdansk) är exempel på det.

Därutöver har vi Galileo Galilei i Pisa, Leonardo da Vinci i Rom.
Vad är gemensamt för alla dessa? Jo, de bär namn efter berömda män - det blir lite gubbigt! Inte en endaste kvinna!? Vad ger det för signaler? Att det inte finns några kvinnor som utfört storartade ting?

Raoul Wallenberg är definitivt värd att hedra, men som det moderna och jämställda (?) land som Sverige ändå är så skulle vi kanske hellre döpa Arlanda efter en svensk kvinna som är värd att hedra.
Jag vill bara väcka tanken.
Kanske Astrid Lindgren Airport?
Eller Heliga Birgitta Airport? (hon föddes dessutom bara någon mil från Arlanda)
Anna Lind Airport?

Eller Anita Ekberg Airport?
Nä, det sistnämnda var på skämt...

Kvällsbus i Almedalen (?) – del 1

 

Med facit i hand så måste jag säga att jag är positivt överraskad av Almedalsveckan. Visst förekommer en del rosévinsmingel, men huvudsakligen så är detta ett fantastiskt demokratifenomen där man i en inspirerande vacker miljö kan springa mellan intressanta högaktuella seminarier med toppnamn inom politik, det offentliga och näringslivet. Under årets Almedalsvecka hölls mer än 2 300 seminarier! Av dessa hann jag med kanske 25, och är väldigt nöjd med det. Jag fick både fakta, nya kontakter och inspiration. Apropå inspiration så förekommer ju en del kvällsaktiviteter under Almedalsveckan; ”What happens in Almedalen, stays in Almedalen!”
Jag vet inte riktigt hur det gick till men för egen del så ägnade jag en kväll åt Heliga Birgitta och nästa kväll var jag hos Frälsningsarmén. Hur kommer det sig?

 

Jo, eftersom ny forskning visat att Heliga Birgitta sannolikt föddes i min hemkommun Upplands Väsby (i Fresta församling) så anordnade kommunen ett vackert, och för Almedalen lite udda, kvällsevenemang i Helge Ands kyrkoruin, där Heliga Birgitta, nästan 700 år efter sin död, fick komma till tals om religion, om jämställdhet mellan könen, om jämlikhet och om att kämpa innerligt för något man tror på. Birgitta hade helst velat bli nunna, men insåg att hon gjorde större nytta utanför klostret. Under 17 år bodde hon i Rom och skrev regelbundet till dåvarande påven Urban V för att övertala honom att återvända från sin tillflykt till Avignon. Det gav resultat till slut, efter många år.

 

Evenemanget i Helge Ands kyrkoruin var en fin upplevelse som gav möjlighet att varva ner, och reflektera lite, efter några intensiva dagar i Visby.

I sammanhanget så förklarade kommunalrådet Kristina Klempt (FP) och kommunikationschef Johannes Wikman att Upplands Väsby nu inrättar ett Birgitta-pris för att årligen uppmärksamma och hedra en kvinna som verkat i den Heliga Birgittas anda. Nomineringar mottages med tacksamhet. Enligt uppgift så ska man också uppföra en staty över Birgitta, vid Fresta kyrka.

 

Som sagt, det var en fin upplevelse denna kväll. Det enda som saknades var möjligen en större publik som hade fått ta del av detta. Förhoppningsvis lyckas vi locka fler nästa år i Almedalen.

När jag efteråt ville tacka projektledaren Kajsa Franke, som också medverkade i föreställningen, så fick jag vänta medan en representant från Jönköpings kommun öste lovord över henne och på stående fot bjöd in Heliga Birgitta-projektet att besöka dem. Väsby-projekt på export! Kul!

Rent allmänt kan sägas att religiositeten hade sin plats i Almedalen denna vecka. Sverige är kanske världens mest sekulariserade land, men som författaren och diktaren Göran Greider uttryckte det: Religiositeten är inbyggd i människan, däremot inte kyrkan och dogmerna. Mer om detta i ett kommande inlägg här på bloggen.

Högt och lågt i veckan, del 1

Ojojoj! Som jag lite pretentiöst beklagat mig tidigare så har det varit en fullmatad vecka - på flera sätt och vis. både för egen del och i vår omvärld.
Just nu, framför TV:n och ett onämnbart program där unga begåvningar accepterar olika grader av mobbing för att ta sig mot stjärnorna, så måste jag försöka ta igen det jag förlorat i form av kommentarer till den fascinerande samtid vi lever i, globalt, nationellt och väldigt lokalt.
Här kommer första reflektionerna:

Karolinska Institutet är återigen bästa svenska universitet i global jämförelse; 32:a plats på Times Higher Education ranking och 44:e plats på den årliga lista som Jiao Tong University i Shanghai tagit fram. Eftersom KI är ett medicinskt universitet så kan ju nämnas att rankingen är nr 9 globalt inom just detta ämnesområde.

KI:s första kvinnliga rektor på 200 år, professor Harriet Wallberg Henriksson, har nyligen utsett de av mina kollegor som ska leda KI:s tre styrelser,
Styrelsen för utbildning, Styrelsen för forskarutbildning, och Styrelsen för forskning. En god princip sedan länge har varit att matcha kvinna och man på posterna som dekanus och prodekanus för respektive styrelse. Nu är endast en av 6 dekaner kvinna. Det är knappast en konsekvens av bristande kvinnlig kompetens på min arbetsplats. Bakslag för jämställdheten?

Till försvar av paragraf 5

Strax innan jag reste till USA så publicerades en debattreplik av mig i tidningen Universitetsläraren. Den handlar om den, i mina ögon, viktiga paragraf 5 i Högskolelagen. Där står bl a följande:
Högskolorna skall i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.
Det ursprungliga inlägget som jag svarade på var ett slags raljerande över hur man som universitets- eller högskolelärare, när man väl var ensam med studenterna i klassrummet, gärna struntade i dylikt trams som ovan.
Eftersom jag reagerade på detta och tycker att mitt budskap är viktigt så länkar jag till min artikel här: Förvånansvärt omogen inställning till paragraf 5.