I fredags kväll var jag på manifestationen som föreningen
Väsby mot våld anordnade vid pendeltågsstationen i Upplands Väsby. Väsbybor i alla åldrar hade samlats för att tända marschaller och ljus som en brinnande signal mot det meningslösa våld som emellanåt drabbar oss, nära eller på distans. Vi stod på den plats där en människa blev ihjälskjuten för två år sedan. En av de unga eldsjälarna som grundat föreningen frågade om det fanns några politiker bland de samlade och det väckte viss munterhet att vi var så pass många; Nästan samtliga partier fanns representerade.
Politiker eller ej, det handlar ju om att som människa bry sig. Bry sig om sina medmänniskor. Och att visa det tydligt.
Jag kan inte låta bli att dra en parallell till ett tankeväckande inlägg av Nina Björk i söndagens DN där hon utgår ifrån reaktioner på en tiggande människa. Tyvärr tror jag inte det finns på webben ännu men här är några utdrag:
"Om jag hade mött den där tiggande kvinnan i en skog, eller på ett fjäll, om det bara hade varit hon och jag? Inte hade jag kunnat gå förbi henne. Inte i den tomheten, i den tystnaden. Men här, i stan, blir vi inte människor för varandra fast vi är på bara två meters håll. När man är många kan man inte, hinner man inte, bli individer för varandra. Då kan man inte vara bara en kännande medmänniska med sina instinkter i behåll.
Det är då vi utmanas. Det är då det krävs att vi blir politiska människor. Politiska människor - men med våra instinkter i behåll."
...
"Politik är alltid vi, historia och framtid."
Slut citat
Plötsligt blir det ännu lite tydligare för mig varför jag tog steget ut i det okända och blev politiker.
