söndag 16 mars 2014

Partiledardebatter ger blandade känslor - om några alls!?

SVT:s Agenda fylldes ikväll nästan helt av partiledardebatter, först mellan Stefan Löfven (S) och Fredrik Reinfeldt (M), därefter mellan Gustav Fridolin (MP) och Jimmie Åkesson (SD).

Jag är visserligen jävig, men tror ändå att de flesta tittare måste hålla med om att den första debatten var ett sömnpiller. Det var en fullkomligt visionslös meningsväxling i högt tempo, där det gällde att briljera med så många siffror som möjligt, siffror som ingen har möjlighet att, i realtid, bedöma korrektheten i.
Det bestående intrycket var att Reinfeldt efterlyste 11 miljarder kronor som han menade saknades i Socialdemokraternas budget - vilket Stefan Löfven naturligtvis invände mot, eftersom S redan från start har 20 miljarder mer än Moderaterna (?)

Nej, då var det faktiskt en mer intressant debatt mellan Fridolin och Åkesson, där de skilda ståndpunkterna var tydliga. Som sagt, jag är ju i min egenskap av miljöpartistisk lokalpolitiker jävig men även utifrån ett objektivt perspektiv så menar jag att Gustav Fridolin vann debatten. Faktiskt så att, av dessa fyra partiledare var han den enda som överhuvudtaget antydde en vision med politiken, nämligen att skapa ett samhälle för barnens bästa, ett samhälle där vi utan skygglappar hjälper dem som drabbats av krig och katastrof, ett samhälle som fungerar långsiktigt, även efter peak oil.

Samtidigt känner jag mig kluven. Går det överhuvudtaget att i verklig mening vinna en debatt över en strömlinjeformad ledare för ett opportunistiskt, främlingsfientligt missnöjesparti? Bara det faktum att ljusskygga argument bemöts, innebär ett erkännande, dvs att man själv riskerar att bidra som megafon för den andres budskap som egentligen inte skulle tåla en genomlysning.

Jag hoppas innerligt att visioner ska segra över uppiskade missnöjesyttringar. Jag hoppas innerligt att Miljöpartiet i de kommande valen ska tydligt befästa en position som tredje största parti!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar