onsdag 31 juli 2013

Låt regnbågsflaggan vaja!



Det kan knappast undgå någon att vi inlett årets Pride-vecka. Om jag ska vara ärlig så är jag lite kluven till detta fenomen. Det är aldrig fel med en glad, kärleksfylld fest, men vissa, sexuellt utmanande inslag kan kännas lite pinsamt överdrivna. Samtidigt är jag fullt medveten om två saker: 1.Att det kanske är jag som är pinsamt överdrivet pryd (?), och 2. att Pride-veckan och -festivalen måste vara ganska extrem för att fylla en uppmärksammad funktion.

Och funktionen är viktig och behjärtansvärd, nämligen att människor, oavsett kön, ska få älska varandra - och älska med varandra - så länge det är ömsesidigt frivilligt och ingen involverad skadas av det.

Det jag egentligen stör mig mer på när det gäller Pride-veckan är att den ska behövas överhuvudtaget. På sätt och vis är den ju ett bevis på att vi har misslyckats, att vi har en bit kvar till det fullt jämlika samhället.



Liksom denna politiskt korrekta blogg så fylls även media med Pride-anpassade inslag denna vecka. Därför kan man i dagens DN läsa om extremt homofoba statsledare som Robert Mugabe i Zimbabwe som hotar halshugga homosexuella. Sedan länge har vi hört liknande signaler från exempelvis Uganda vilket jag upplever som särdeles skrämmande och problematiskt eftersom min arbetsplats, Karolinska Institutet, har ett omfattande utbyte med detta land och många studenter såväl som lärare åker dit årligen.

Nu behöver man inte gå så långt som till den afrikanska kontinenten för att hitta skrämmande homofoba samhällen och statsledningar. Vi har tydliga exempel alldeles i vår närhet vilket tydliggjordes bl a av äggkastningen mot Birgitta Ohlsson vid Vilnius Pride-parad nyligen.

Nu ska vi kanske inte övermodigt slå oss för vårt eget svenska bröst alltför mycket. Även i gamla Svedala måste vi ständigt kämpa för ökad tolerans, bl a när det gäller HBTQ.

En som gör en viktig insats för det senare är Rickard Söderberg, utan tvekan en av landets mest tongivande operasångare! Rickard har lyckats skapa ett uppmärksammat upprop på Facebook för att Sveriges ambassader, t ex i Ryssland, ska hissa regnbågsflaggan.

Jag anar att detta skulle strida mot all internationell, diplomatisk etikett. Just därför vaknar mitt lilla revolutionära civilmotståndliga jag till liv och applåderar detta förslag. Tänk vilken syn, som symbol för en varmare, mer tolerant och kärleksfylld värld! Vem med sunt förnuft och mänskliga känslor kan invända mot det? Låt regnbågsfanan vaja stolt!



Fotona ovan är dels från fallskärmshoppningen tidigare i veckan då en av skärmarna hade lite vackert regnbågstema över sig. De övriga bilderna är från en Pride-parad i Philadelphia för några år sedan.


1 kommentar:

  1. Satt på T-banan i Prideveckan när två unga lesbiska tjejer satte sig mittemot mig. De började hångla och sa sen till mig:
    "Blir du kåt nu heterogubbe"?
    Vad kunde de veta om min läggning?
    Vad är det för beteende och är de så "utsatta" själva?

    Jag har tagit upp dessa och andra ex på att HBT rörelsen själv har en hel del attitydproblem att ta tag i. Men det tycks inte vara så intressant. Faktiskt så har en manlig känd aktivist sagt att hetero och bi får stå ut med tråkningar efter som "vi" fått göra det så länge. Men är man inte i så fall lika dåliga och fördomsfulla?

    Det är locket-på om debatt kring HBT frågor i media. Bara en åsikt tillåts och annars är man homofob. Det är mycket olyckligt. Det finns en icke tolerans mitt i kravet på tolerans.

    SvaraRadera