tisdag 8 januari 2013

"Min ena toffel gick upp i sömmen" - Vacker vardagspoesi av Göran Greider


För en evighet sedan, i en annan tid, bodde jag i idyllen Årsta, samma Årsta som jag vuxit upp i. Är det därför jag fortfarande ser det som en idyll?
Jag var engagerad i det lokala föreningslivet; Hem och Skola, Föreningen Årstablick, Nattvandrande förälder, Stadsdelsnämndens referensgrupp för kulturfrågor, Folkets Hus-föreningen...


Vid ett tillfälle blev Årstas vackra Folkets Hus invaderat av rasister. Det hela rönte uppmärksamhet i media och orsakade med rätta upprördhet hos årstaborna. I ett utlopp av samverkansiver hade vi dessförinnan bildat en paraplyorganisation, Föreningen Årstabron. Och jag hade valts till ordförande.

Omedelbart tog vi tillfället i akt och anordnade en bred anti-rasistisk manifestation på Årsta Torg. Efter en inledning av undertecknad så uppträdde sångerskan Ann-Kristin Hedmark och därefter talade författaren och poeten Göran Greider. Det var en härlig känsla att med en gemensam stark röst förklara att rasismen inte hörde hemma i Årsta, definitivt inte i Folkets Hus!


Nu, nära två decennier senare så fick jag i julklapp av min mamma diktsamlingen Och dagarna är som små sekler av Göran Greider. Det är underbar läsning, inte bara för att Greider beskriver det sköna liksom det skamfilade i Årsta, utan också för att han speglar fortsatta år av det svenska samhällets successiva förvandling. Förvandling, kanske både på gott och ont?

Nåväl, nedan några delvis säsongsanpassade smakprov av dikter och strofer som väcker tankar såväl som känslor.

              Det nya året är en damm i norr
              där all de kommande
              dagarna dämts upp:
              vi ska översköljas skrattande

              spolas med eller inget märka.
              Plötsligt gäster i farstun.
              Stampande vinterfötter.



                                                                *

                                        Min ena toffel gick upp i sömmen.
                                        Det snöade ute.
                                        På kallnade golv hasade jag fram.
                                        Och det snöade ute.
                                        Skulle skomakaren laga en så billig sak?
                                        Det slutade aldrig att snöa ute.
                                        Mina tår stack fram ur det stora hålet,
                                        stack fram som sköldpaddans
                                        förvånade huvud ur sitt skal.

                                                                 *

                    Muhammed
                    springer inte längre
                    omkring på gårdarna
                    eller får skjuts bakpå
                    min cykel för att hinna
                    hem till Bolibompa.
                    Han och hela hans
                    nånstans i byn gömda
                    familj med den apatiska
                    systern fick till slut
                    uppehållstillstånd:
                    deras glädje
                    finns överallt.












Inga kommentarer:

Skicka en kommentar