fredag 8 juni 2012

Invest in ME - sammanfattning del 2


Här fortsätter min kortfattade sammanfattning av konferensen Invest in ME.
Som nämnts i en läsarkommentar till tidigare blogginlägg så innehåller senaste numret (Spring 2012, Vol. 6, Issue 1) av tidskriften The Journal of IiME en presentation av föreläsarna samt - i de flesta fall - även ett abstract av deras presentationer vid konferensen. Detta nummer av tidningen innehåller även en omfattande historik av Margaret Williams.
Nedan, och i ytterligare något framtida inlägg, ger jag ändå mina egna kortfattade reflektioner från Invest in ME.
Professor James Baraniuk anknöt delvis till vad professor Maria Fitzgerald talat om, nämligen smärta. Men det som fastnade mest hos mig var påståendet att man hos ME/CFS-patienter sett en volymminskning av hjärnan på 1% per år. Jag tror att denna uppgift är hämtad ur Leighton Barndens studie som även Dr Staines refererade till (se Invest in ME - prel sammanfattning del 1). Med det i åtanke är det inte svårt att tänka sig att ME-patienter ofta kan lida av s.k. hjärndimma ("brain fog"). Samtidigt är det naturligtvis en skrämmande uppgift som förmodligen behöver bekräftas - och även kan nyanseras?

Det var lite synd om prof Baraniuk, som gav en bra och intressant presentation, men den överskuggades något av intresset för de norska forskarna Dr Øystein Fluge och professor Olav Mella som gav oss senaste nytt om de kliniska prövningarna med Rituximab. Detta är en "humaniserad" murin (=från mus) monoklonal antikropp riktad mot en markör, CD20, som finns specifikt på B-celler.

Fluge och Mella förklarade redan inledningsvis att de tagit och/eller inväntar patent i samband med de kliniska studier de nu presenterade. Därför delade de viss information "konfidentiellt".

De inledde med att återge den fantastiska berättelsen om den kvinna med Hodgkins lymfom samt CFS som blev av med sina CFS-symtom efter behandling med lågdos methotrexate, senare Rituximab.
Detta har publicerats i BMC Neurology 2009.

Deras nästa publikation på samma tema i tidskriften PloS One gjorde en dundersuccé jämfört med vad de var vana vid från onkologi-området (de är ju båda cancerläkare). I den studien fick patienterna ange score för trötthet, smärta, kognitiv förmåga, sömn etc. För de flesta patienter sågs förändringar i positiv riktning och värt att understryka är att score för mental hälsa låg stabilt genom hela studien. Detta eftersom det ibland anförs att ME/CFS skulle vara en renodlat psykologisk eller psykiatrisk diagnos.


De norska forskarna refererade till en annan studie där SLE behandlats på liknande sätt med Rituximab (Sanz & Lee, Nat Rev Reum 2010)

De förklarade också att Rituximab tycks ge en väldigt sen respons, 2-8 månader.
Sannolikt förklaras det av att immunoglobuliner är mycket långlivade, med lång "halveringstid".

Fluge och Mella har också inlett försök att kartlägga, med hjälp av protein-arrayer, ev autoimmunitet.
De påpekade också betydelsen av att cytokiner och medfödd immunitet



Pågående studier var av typen "Open-label phase II, no placebo group, exploratory":

1. "B-cellstömning" hos CFS-patienter (KTS-2-2010), där 26 patienter ingår utöver 2 pilotpatienter (sedan tidigare?). Alla har observerats under minst 15 månader och preliminära data finns.
Av dessa är 18 responders och 10 non-responders, två patienter har visat sig vara allergiska mot Rituximab.

2. "B-cellstömning" hos svårt sjuka CFS/ME-patienter (KTS-3-2010), dör 6 patienter ingår (planerat upp till 15). Hos upp till 5 av dessa patienter kan plasmabyte vara aktuellt före behandling med Rituximab.

I båda dessa studier gavs två Rituximab-infusioner med 2 veckors mellanrum (induction), följt av "underhållsinfusion med Rituximab efter 3, 6, 10 samt 15 månader. Uppföljning sker under 3 år.

Av de preliminära data så förefaller det som att 2/3 (dvs närmare 70%) av de behandlade svarar positivt medan en tredjedel är s.k. "non-responders". Denna tredjedel non-responders kommer behandlas i en ny fas II-studie (KTS-4-2012) med etanercept, som hämmar TNF-alfa. Det rör sig om subkutana injektioner varje vecka under minst 4 månader, upp till ett år.

En annan studie som påbörjas inom kort rör genetisk predisposition för ME/CFS: exon-sekvensering (dvs alla kodande regioner av genomet, arvsmassan, och SNP-analys av drabbade samt friska familjemedlemmar
Första försöksgrupp är medlemmar av tre olika familjer som innehåller många CFS/ME-patienter.

Nu planeras stort för en multicenter-studie, med 140 patienter (enligt Canada-kriterier? Här har jag tidigare angett att en grupp patienter finns i Canada vilket kan vara felaktigt). I Norge sker planeringen tillsammans med Nasjonellt ME/CFS-senter.
Kliniska studier är alltid kostsamma; I detta fallet så går hela 80% av kostnaden till själva läkemedlet (Rituximab).

Efter att Fluge och Mella avslutat sina presentationer så dök genast frågan upp från publiken om risker och långtidseffekter med Rituximab-behandling. Detta med tanke på att man sannolikt slår ut en stor och viktig del av immunförsvaret. Detta är en bidragande orsak till att de norska forskarna behandlar sina patienter i de kliniska studierna endast max 15 månader för att därefter göra uppehåll.
När det gäller biverkningar så har man hos två patienter sett en förvärrad psoriasis som en effekt av behandlingen. En lite märklig observation är också att Rituximab inducerar ME-symtom hos vissa patienter!?


Norrmännen hävdade att anhöriga till ME-patienter uppvisade högre frekvens av autoimmunitet. Följaktligen så går en del av forskningen ut på att söka efter autoantikroppar hos dessa och hos patienterma.

I pausen pratade jag lite med Øystein Fluge och Olav Mella om planerna för den stora multicenterstudien. I nuläget saknas pengar för att komma igång i den skala de hoppas på. Med tanke på den ljusning och det hopp som dessa sympatiska herrar väckt hos många ME-sjuka så hoppas jag verkligen att pengafrågan löser sig!

6 kommentarer:

  1. Tack för en otroligt fin sammanfattning!

    När det gäller ärftlighet, kanske man även skall betänka att icke-kodande DNA skulle kunna tänkas vara involverat. Icke-kodande DNA påverkar en hel del vilka gener som är av- eller påslagna.

    Jag skulle personligen lämna öppet för att ME är en heterogen sjukdom och att de som ej svarar positivt på rituximab kanske tillhör en annan undergrupp.

    Helt klart borde man starta en studie i Sverige. Drömmen för patienterna är att få sitt liv tillbaka. Sjukdomen gör att de inte ens klarar av att tänka klart, vilket i princip gör dem till zombier. Sjukdomen tär på både kropp och psyke.

    SvaraRadera
  2. Tack för sammanfattningen!

    SvaraRadera
  3. Tusen tack för dina sammanfattningar!

    Undrar över detta: "Nu planeras stort för en multicenter-studie, med 140 patienter bara i Kanada." - stämmer det att de ska samarbeta med Kanada? Eller var det kanske 140 norska patienter som uppfyller Kanada-kriterierna som avsågs?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra fråga. Detta måste jag nog kolla upp närmare och förtydliga. Beklagar det.

      Radera
  4. Tack för att du återger på ett lättfattligt sätt. Det väcks ett litet försiktigt hopp!!!STORKRAMEN!!!:))

    SvaraRadera
  5. Du anar inte hur värdefull dina sammanfattningar är för oss som inte kan ta in stora mängder test och särskilt inte på engelska, samtidigt som vi hungrar efter att få veta att det händer saker och vad som händer.. Stort tack!
    Amanda

    SvaraRadera