söndag 14 augusti 2011

Om stress och empati

Merete Mazzarella, författare och professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet samt hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet, skriver idag i SvD om empati:

EMPATI. Att känna med, och identifiera sig med, en människa är en sak, att översätta känslan till en handling som svarar mot den andres unika behov är något helt ­annat.

Merete nämner vad hon kallar Silverne regeln som kanske ett bättre alternativ än Gyllene regeln som ju handlar om att behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Silverne regeln skulle då istället innebära att man behandlar andra så som de själva vill bli behandlade - eftersom de kanske inte vill bli behandlade på samma sätt som du vill. Jag har tidigare hört denna kloka regel benämnd som Platinaregeln istället. Nåväl, metall som metall...

Merete Mazzarella beskriver också ett tänkvärt experiment:
"Det är redan 30 år sedan två amerikanska psykologer, John Darley och C Daniel Batson, utförde ett experiment som var inspirerat av den bibliska liknelsen om den barmhärtiga samariten. Försökspersonerna var 40 teologer, alla blivande präster. En efter en fick hälften av de unga männen veta att de om en liten stund skulle hålla en predikan om den barmhärtiga samariten medan andra hälften fick veta att de helt fritt skulle hålla ett litet anförande om arbetsmarknaden för teologer. Alla skulle de förflytta sig till en byggnad på andra sidan gatan och av vardera gruppen uppmanades dessutom hälften att skynda sig eftersom deras åhörare redan satt och väntade medan andra hälften snarast fick veta att de hade hyggligt med tid. På väg över gatan passerade var och en av dem i tur och ordning en illa klädd man som halvlåg i en port med hängande huvud och slutna ögon, en man som kunde uppfattas ganska olika, eventuellt som hjälpbehövande, eventuellt berusad, kanske rentav farlig – alltså en person som bortsett från att han inte var naken kunde påminna om den man som först prästen, sedan leviten och till slut samariten mötte på vägen till Jeriko.

Varje gång någon av teologerna passerade hostade han och stönade. Hela 60 procent av teologerna gick förbi utan att erbjuda hjälp och de som uttryckligen gick och tänkte på den goda samariten var inte mer benägna att hjälpa: flera av dem klev bokstavligen över mannen. Den enda faktor som över huvud taget påverkade beredskapen att engagera sig var hur bråttom man trodde sig ha: 63 procent av dem som inte behövde skynda sig stannade upp, men bara tio procent av dem som uppmanats att skynda sig. Psykologernas slutsats blev att etiska överväganden riskerar att bli en lyx efter hand som vardagslivets tempo accelererar. Det är, tror jag, en iakttagelse av avgörande betydelse: den värsta fienden till det medmänskliga förhållningssätt som kallas empati – som man envisas med att kalla empati – är brådska och stress."


Jag är övertygad om att det ligger något i detta. När vi är stressade och har ont om tid (eller upplever oss ha det) så tappar vi lätt en dimension av vår medvetenhet. Den dimension som handlar om att känna av vibbar från omgivningen, att bry oss om.

Uppskruvat arbetstempo och tidsbrist inom sjukvården är ett ökande problem som jag ser det. Viktiga saker får stryka på foten när man ser sig tvingad att prioritera.
Ofta prioriteras så kallad kärnverksamhet före empati, före forskning, före utbildning. Men frågan är om inte allt detta är viktiga beståndsdelar i "kärnverksamheten"?

En hälso- och sjukvård utan medmänsklighet är inte hållbar i längden. Inte heller en stagnerad sjukvård som inte utvecklas och tar till sig nya forskningsrön. Inte heller en sjukvård som inte bidrar till återväxt av ny, kompetent personal.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar