tisdag 12 juli 2011

Tro, Hopp och Vetenskap

I Visby förra veckan (i Almedalen så klart!) så genomförde astronauten Christer Fuglesang ett ”självmordsförsök” genom att hinka i sig en överdos av ett homeopatiskt ”sömnmedel”, enligt uppgift Coffea Alfaplex.

Det var ett fiffigt grepp av föreningen Vetenskap och Folkbildning (förkortat VoF!), närmast jämförbart med Gudrun Schymans ”kupp” ifjol då hon bokstavligen brände 100 000 kr.

Tyvärr så tog dock inte Fuglesang & Co detta på tillräckligt allvar vilket fick till följd att han nu hängs ut i TV-klipp där han förefaller vara påverkad. Av det homeopatiska sömnmedlet eller av alkohol?

Hursomhelst, onödigt klantigt kan jag tycka om VoF nu ville bevisa att detta homeopatiska medel saknar effekt. Det förvånar mig att en vetenskapsman som Fuglesang slarvar på det sättet. Nu har homeopatins förespråkare istället fått draghjälp genom hans sluddrande i TV-programmet Debatt.


Mats Reimer är väl vid detta laget tämligen rikskänd för sin blogg där han på ett intelligent och välformulerat sätt angriper det han ser som humbug inom hälso- och sjukvård. På senare tid förefaller det som att Dr Reimer för ett personligt krig mot Vidarkliniken. Jag har besökt Vidarkliniken för många år sedan och blev imponerad över den helhetssyn på människan och på vården som ligger till grund för alltifrån arkitektur, färg- och materialval, till terapiformer, kost etc. Men med det inte sagt att jag stöder allt man gör där. Jag är helt enkelt för dåligt insatt i det, åtminstone i nuläget.
Om Vidarkliniken, som får ersättning från landstinget, avråder från mässlingsvaccinering så är detta inte acceptabelt. Om Vidarkliniken behandlar sjuka barn med "medikamenter" trots att dessa saknar vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så är inte heller det acceptabelt.

Missförstå mig nu rätt med ovanstående två ingresser; Jag är miljöpartistisk landstingspolitiker. Jag är också vetenskapligt skolad, från gymnasiets naturvetenskapliga linje fram till min medicine doktorsexamen vid Karolinska Institutet. Min grundinställning är att den hälso- och sjukvård vi subventionerar med skattemedel, den ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vi ska inte med offentliga medel stödja behandlingsformer eller diagnostik som inte grundar sig på vetenskapliga fakta.

Men människan är en komplex varelse och vi saknar idag fortfarande mycket kunskap om hur människan fungerar i friskt såväl som sjukt tillstånd. Vi kommer dessutom under överskådlig framtid bryta ny mark vad gäller kunskap och uppfinningar inom medicinens område. Med andra ord, vi vet inte, och förstår inte allt. Det föranleder viss ödmjukhet.

Därför tycker jag inte man kan klandra den människa som av en eller annan anledning inte känner sig hjälpt av sjukvården och därför söker hjälp via andra vägar, via komplementär- och alternativmedicin (KAM).
(Förvisso, om det rör barn så kompliceras bilden ifall föräldrar väljer tvivelaktiga behandlingsformer som i sig kan äventyra barnets hälsa. Där menar jag att samhället måste vara tydligt restriktivt för att skydda barnet.)

Jag kan tänka mig att vi med skattemedel stöder viss forskning som syftar till att utvärdera KAM utifrån vetenskapens ordinarie spelregler. Med sådan forskning tror jag att vi så småningom kan vetenskapligt avskriva vissa former av KAM (vilket kanske redan skett), men också att vi kan förstå varför andra former av KAM faktiskt har – eller upplevs ha – en gynnsam effekt på patienter.

Utifrån ett vetenskapligt synsätt så vill jag som politiker vara öppensinnad och inte på förhand kategoriskt fördöma eller avskriva alla former av KAM.
Samtidigt vill jag vara glasklar med att ingen komplementär-, alternativ eller integrativ medicin som saknar vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet ska subventioneras med skattemedel annat än som rena forskningsprojekt.

Avslutningsvis, jag tror inte man kan kategorisera allt i denna värld i antingen rätt eller fel, svart eller vitt. Det kommer alltid finnas människor som känner sig hjälpta av behandlingsformer som det inte finns vetenskapliga belägg för. Så länge dessa människors handlande inte skadar andra människor (t ex barn) så anser jag att det bästa man kan göra är att bemöta dem med respekt för deras val, även om man inte nödvändigtvis stöder det. Jag tror att det är bättre för svensk hälso- och sjukvård att föra en konstruktiv och respektfull dialog kring KAM istället för jippobetonade utspel och skyttegravskrig.

I den bästa av världar går Tro, Hopp och Vetenskap hand i hand. Men dit har vi långt kvar – om vi någonsin når dit?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar