måndag 27 juni 2011

Läkarna syndabockar i begravningsfrågan?

Nu är det sommar - och begynnande nyhetstorka. Då är det läge att plantera ett strategiskt budskap i media. Nedan ett flagrant exempel från midsommarhelgens nyhetsflöde (?):

Sena begravningar skylls på läkare (SKTF-tidningen)

Läkarslarv bakom fördröjd begravning (Svenska Dagbladet)
Exakt samma rubrik i Dagens Nyheter och Nyhetskanalen.

Vad är det då för fel på denna nyhet som fått alla drakar att nappa glupskt?
Jo, det är inte så länge sedan det gjordes en parlamentarisk utredning (Betänkande av Begravingsutredningen, SOU 2009:79) som förvisso pekade på brister i begravningshanteringen, men där läkarna knappast utmålades som något större problem i sammanhanget.

Av kanske logiska skäl så är det i Stockholms län, och främst i Stockholms stad, som det tar längst tid mellan dödsfall och begravning (idag mer än fyra veckor i snitt). Av den anledningen så gjorde biskop Eva Brunne en intressant och ganska informativ utredning som finns med i betänkandet som nämns ovan:


8.8.2.2
...
Stiftsprosten Eva Brunne gjorde hösten 2007 en undersökning av tiden mellan dödsfall och begravning i Stockholms stift. Bakgrunden var att det i medierna hade förekommit påståenden om långa väntetider i Stockholm mellan dödsfall och begravning. Eva Brunne ställde i ett brev till 64 kyrkoherdar i Stockholms stift följande frågor:
• Vilken är den vanligaste tiden mellan dödsfall och begravning i din församling?
• Vanligaste orsakerna till att det dröjer med begravningen?
• Hur snabbt kan ni erbjuda begravning om anhöriga inte kräver viss dag, viss präst och viss kyrka?

Av de tillfrågade 64 kyrkoherdarna fick Eva Brunne svar från 52. Hon sammanställde därefter svaren på följande sätt:

•De flesta församlingar har en väntetid på 3−4 veckor mellan dödsfall och begravning. Många församlingar säger att det vanliga är 2−3 veckor. I undantagsfall går det mycket fortare eller mycket långsammare. Några församlingar visar på lång väntan beroende på att beställningen från begravningsbyrån kommer först veckor efter dödsfallet.
• Lång väntetid handlar i stort sett uteslutande om att anhöriga vill ha begravningsgudstjänst en fredag i en viss kyrka och med en viss präst och sedan minnesstund i församlingshemmet. Här är just minnesstunden i församlingshemmet ofta den faktor som förlänger väntan. I kyrkan går det att ha en begravningsguds-tjänst i stort sett varje timma, men dukning, samvaro och efterarbete kring begravningskaffet tar ett par timmar i anspråk. I församlingshemmet måste det ju också förekomma andra aktiviteter än minnesstunder.
• De flesta församlingar kan erbjuda begravningsgudstjänst inom en vecka till tio dagar om anhöriga inte har särskilda krav på tid, präst och begravningskaffe. Här handlar det mycket om att prästen ska få tid för begravningssamtalet.
• Väldigt många församlingar visar på ett välorganiserat och flexibelt system kring begravningstiderna.

Av de inkomna svaren framhåller Eva Brunne även följande synpunkter som intressanta:
• Flera påpekar att det ur själavårdsmässiga aspekter inte är bra om begravningsgudstjänsten kommer för nära inpå dödsfallet. Det bör gå ca två veckor.
• Anhörigas prioriteringar kan förlänga tiden mellan dödsfall och begravning.
• Kanske ska anhöriga tala med församlingen innan de talar med begravningsbyrån.
• Någon påpekar att begravning på kvällstid och helger kanske skulle underlätta.
• Biskopsbrevet om begravning har i några kontrakt blivit starten på ett fördjupat samråd mellan präster, kyrkogårdsförvaltningar och begravningsbyråer.

Eva Brunne betonar i sin sammanställning att undersökningen inte håller vetenskaplig kvalitet, men att det går att utläsa klara tendenser ur den.


Som landstingspolitiker så ser jag det självklart som viktigt att begravningar inte fördröjs i onödan eftersom det orsakar ekonomiska merkostnader både för de anhöriga och för landstinget. Dessutom ökar både smittrisken för dem som ska hantera de avlidna, samt den negativa miljöpåverkan (pga balsamering).

Men att skylla fördröjda begravningar på läkarna är nog väldigt oschysst. Varför gör man det då? Min gissning är att berörda intresseorganisationer, efter förra årets nyhetsblänkare om detta, valde att ge det en ny infallsvinkel som gav det ett nyhetsvärde. Lite återvinning helt enkelt, men i ny förpackning!

Aningen förvånande är dock att Läkarförbundet, genom andre vice ordföranden Heidi Stensmyren, valde att svälja betet istället för att analysera läget en aning.
Hursomhelst, om vi ska lyckas korta ned tiden fram till begravning så är det förmodligen en rejäl attitydförändring som måste åstadkommas. Vi måste prioritera sörjandet och avskedsprocessen mer än jobb och fritidsåtaganden...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar