onsdag 18 maj 2011

Samsyn i Forskningsberedningen

Igår var det möte i landstingets forskningsberedning, med i huvudsak tre informationspunkter. Glädjande nog så blir det en hel del frågor och diskussion. Möjligen skulle man önska att mötet någon gång skulle få ta mer än 1,5 timme som rutinmässigt är avsatt.
På agendan i går stod:

- tf VD Anders Blanck från Läkemedelsindustriföreningen (LIF) redogjorde för sin och LIF:s syn på problematiken med nedåtgående antal kliniska prövningar i Sverige.
För egen del är jag ganska övertygad om att en, åtminstone delvis, förklaring till detta är att vårdpersonalen idag - oavsett huvudman - har svårt att se att FoUU (forskning, utveckling, utbildning) ingår i uppdraget/kärnverksamheten. Som jag brukar säga; Det finns för lite luft i systemet!
Hursomhelst, att klinisk forskning är viktigt är det nog ingen som ifrågasätter. Däremot KAN det vara en berättigad fråga att ställa: Hur ömsesidigt beroende ska den svenska vården och läkemedelsforskningen vara av varandra?

- Mikael Forss, biträdande sjukhusdirektör, och Annika Tibell från Karolinska Universitetssjukhuset redogjorde för en påbörjad enkätundersökning rörande strategiska rikssjukvårdsområden att satsa på. När det gäller Rikssjukvårdsnämndens uppdrag så finns det en del frågetecken kring de långsiktiga nationella konsekvenserna som kanske skulle behöva belysas. Ev gemensamt från forskningsberedningens sida? Vi får se.

- Pia Sondell och personaldirektör Maria Englund redogjorde för situationen och planer kring AT- och ST-utbildning för läkare. Ett särskilt problemområde är patologin där återväxten förefaller skral. Här kan en del av lösningen vara, utöver rekrytering av läkare till patologin, att kompetensen hos biomedicinska analytiker och cytodiagnostiker utnyttjas mer effektivt. Här har t ex Göteborg gått före genom att tidigt erbjuda fortsättningskurs i Utskärningstekniker.
En annan mer övergripande fråga är om det råder läkarbrist i vårt land?
Detta är en laddad fråga som jag definitivt återkommer till här på bloggen!

2 kommentarer:

  1. Hej Michael, och tack för dina kommentarer om min presentation om det kraftigt minskande antalet kliniska läkemedelsprövningar i Sverige. 45 procents minskning på sex år, varav hela 25 procent bara det sista året – bilden är verkligen mer än oroande. Kliniska prövningar är viktiga både för patienterna och för att få nya läkemedel, men även för sjukvården själv. Genom att delta i kliniska prövningar får läkare och vårdpersonal spetskompetens kring de senaste rönen och de senaste behandlingsmetoderna. Landet och sjukvården behöver experter, och behöver kliniker som arbetar med att utveckla vården – inte bara använder den kunskap vi har idag, eller hade igår. Bara så kan svenska patienter få en allt bättre sjukvård.

    Och detta hänger ihop med min viktigaste kommentar, angående din fråga om hur nära samarbetet mellan läkemedelsindustrin och sjukvården bör vara. Den frågan är central, för det handlar om ett vägval. Vill samhället att vården ska vara fullständigt fristående och inte ha något alls med läkemedelsindustrin att göra så är det fullständigt möjligt, men det innebär att den kliniska forskningen sjunker ännu mer drastiskt, ja i det närmaste försvinner. Det är industrin som står för utvecklingen av nya läkemedel, men vi gör det just i samarbete med både universitet och sjukvården. Skulle vi inte längre ha möjligheten att samarbeta med sjukvården (det vill säga att vi inte längre får göra läkemedelsprövningar i den svenska vården) – ja då är det enkelt. Det blir inga sådana prövningar i Sverige.

    Till sist: Det finns för lite luft i systemet, säger du. Jag kan bara hålla med. Det finns för lite fokus, och för lite tid. Det handlar inte om brist på ekonomiska resurser, för kliniska prövningar av våra företag tar inte ekonomiskt utrymme från vården. Vi betalar krona för krona för tiden, och för läkemedlen som ingår i prövningarna.

    Vänliga hälsningar,

    Anders Blanck

    SvaraRadera
  2. Tack Anders för din kommentar. I grund och botten har nog även du och jag en samsyn i detta. Kliniska prövningar utgör en del av den kliniska forskningen som i sin helhet behöver stärkas och utvecklas. Inte minst i Stockholm där vi ändå har unika förutsättningar vill jag påstå!

    SvaraRadera