söndag 6 februari 2011

Pinsamt del 2 – Stukad fot - och manlighet?

När bekanta frågar om mitt politiska engagemang så beskriver jag det ofta som att jag halkat in på ett bananskal. Jag hade ju inte tänkt bli politiker när jag för två år sedan blev medlem i Miljöpartiet, men så blev det ändå. Och det är jag glad över eftersom det är oerhört lärorikt, ganska roligt (!) men framförallt faktiskt känns viktigt.
Hursomhelst, i lördags var det dags igen. Att halka alltså. Denna gång på en isfläck utanför ingången till en bensinmack. På bråkdelen av en sekund så vred sig knäleden kraftigt i sidled samtidigt som fotleden vreds åt andra hållet och fick ta emot hela kroppsvikten. Det är nog ingen överdrift om jag säger att det gjorde ont. Jag kom snabbt upp på benen (eller det andra benet) och lutade mig mot hörnet på mackhuset. Pinsamt! Undrar om någon såg mig? Ironiskt nog var jag dagen dessförinnan på ett möte på ortopeden på Södersjukhuset och såg hur de hade fullt upp med att ta hand om alla frakturer efter det senaste dygnets halka.
Andra halkar omkull. Inte jag. Men nu hade det hänt och jag försökte känna om något var brutet. Efter någon minut hade jag samlat mig så pass att jag kunde linka in och köpa tidningen vilket var syftet med mitt besök på macken. Med smärta i benet och viss yrsel tog jag mig hemåt på något sätt.

Lördagen gick och jag låg med benet i högläge. Tyvärr blev det inte bättre utan framåt kvällen så hade jag ännu svårare att stödja på foten. Läste på nätet att en ”stabil fotledsfraktur” kan feltolkas som en stukning. Eftersom vi för tillfället var i Grisslehamn så ringde jag till den helgöppna rådgivningen på Norrtälje sjukhus, beskrev vad som hänt och sjuksköterskan i andra änden tyckte att jag för säkerhets skull skulle åka in till deras akutmottagning. OK, då får jag väl lyda hennes råd.
Så skedde. Sköterskan i luckan frågade ut mig, tittade mig djupt i ögonen (dilaterade eller sammandragna pupiller!?) och förklarade att, om jag hade tur kunde jag få träffa läkare ganska snabbt eller så kunde det ta 6 timmar. Jag betalade 350kr och haltade ut till väntrummet där ett fåtal människor avlöste varandra under kvällen.
Efter en och en halv timme blev jag uppropad och blev undersökt av en ung trevlig läkare. Han skrev en remiss till röntgen och förklarade att det kunde vara alldeles helt i foten eller så kunde röntgenbilder visa att det var alldeles trasigt inuti. Uppmuntrande.
Efter ytterligare väntan hämtades jag så småningom till röntgen. En ärrad manlig röntgensjuksköterska instruerade mig hur jag skulle ligga på britsen. Efter att foten röntgats i olika vinklar (ont!) så var det dags för knäet. ”Då tar vi nästa organ – som inte heller är trasigt”.
!?
Efter den kommentaren från honom så var jag tvungen att fråga om han menade att jag hade åkt in i onödan. ”Nja, det beror ju på om man vill sitta på akuten en hel lördagkväll”.
Då frågade jag om han kanske menade att läkaren hade gjort en felbedömning som remitterat till röntgen. Hans svar gick ut på att det nu bara fanns AT-läkare på plats. Om jag istället hade kommit dagtid så hade en mer erfaren läkare snabbt kunnat avgöra att det inte var någon fraktur.

Hmmm. Jag funderade över om jag skulle vara glad över detta preliminära besked av en som naturligtvis visste vad han pratade om. Eller om jag skulle ha dåligt samvete över att belasta sjukvården i onödan?

Ganska snart kom den unge läkaren och meddelade – som väntat – att röntgenbilderna inte visade någon fraktur utan att det tycktes vara en kraftig stukning. Jag kände hur mina öron blossade av skam över att ha lagt beslag på deras tid i onödan.
Idag söndag är både svullnad och smärta värre än tidigare. Jag kan knappt stödja på foten och funderar över hur jag ska klara av måndagens program: Från hemmet i Väsby till första mötet om klinisk utbildning för läkare på Fleminggatan (SLL Personal) halv nio, därefter brådskande till KI i Huddinge för möte med adjungerade kliniska adjunkter och efter sista mötet där (kollegium), brådskande tillbaka till Väsby för en politikerutbildning 17.30. Hur ska jag klara mig fram och tillbaka till pendeltåget? Min gånghastighet är för tillfället ungefär 100 meter på 10 minuter…
Följaktligen ringer jag återigen till Norrtälje sjukhus och frågar om man möjligen kan kvittera ut ett par kryckor. Sjuksköterskan förklarar att det inte är bra att avlasta foten för mycket men hon ska ändå fråga ansvarig läkare. Efter en stund hör jag henne ställa frågan till läkaren som i bakgrunden svarar: ”Det verkar lite klent, men OK”.

!?

Efter några sekunders betänketid, med både fot och manlighet stukade, har jag bestämt mig för att inte hyra några kryckor till subventionerad kostnad. Man vill ju inte vara en klenis! Enough is enough!
Eftersom jag har lätt att överdramatisera så ser jag framför mig rubrikerna i pressen: ”Sjukvårdspolitiker missbrukade akutvård och belastade skattemedel!”
Nåväl, jag tycker nog att det är bra att akutpersonalen är ganska tuff i sina bedömningar. Det är väl en konsekvens av deras samlade erfarenheter. Min lärdom av detta är att nästa gång jag halkar så kommer jag inte åka in förrän benpiporna sticker ut rejält!

P.S.
Denna pinsamhet (nr 2) var naturligtvis inte planerad. En tredje kommer inom kort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar