tisdag 30 mars 2010

Själens tomhet, demokratins sönderfall

Hjalmar Söderberg har formulerat följande:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå hatad. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Jag har just sett Erik Gandinis dokumentärfilm Vidocracy. Rent filmiskt blev jag en aning besviken eftersom jag läst och hört så mycket om den, och länge har velat se filmen. Jag tycker att fokus i filmen (inte det optiska!) fladdrade en aning.
Men det var, kanske av den anledningen, utan tvekan en underhållande film. Samtidigt var det skrämmande att se dessa plastikopererade människor med påklistrade leenden och tomma blickar som avslöjar en saknad. En saknad efter SANN lycka? Efter något betydelsefullt? Efter en mening?
Cyniskt var det med dessa lättklädda unga kvinnor som är beredda till nästan (?) allt för att bli sedda, beundrade, älskade. Skrämmande var det med bilden av en mediemogul som anser sig stå över lagen som gäller för andra människor. Skrämmande var det med en man som gett sig själv titeln Il Presidente, som talar om sig själv i tredje person, och som ger intryck av att innerst inne vara så rädd, så rädd för att bli förolämpad, förminskad, negligerad. En man som kombinerar så mycket makt med den sortens rädsla kan bli mycket farlig.

Helt enkelt skrämmande var det att Italien tycks vara i så moraliskt och demokratiskt förfall med ett folk som förefaller hjärntvättat och drogat av skräp-TV sedan decennier. Jag förstår det inte, och av den anledningen skäms jag över att vara till hälften italienare. Men vi får nog passa oss även i Sverige så att inte fördumningen och den ytliga objektifieringen av människor går lika långt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar